LEVA i FLOCK

Vill bara slå en del folk på näsan - de som säger att taxar inte går att lära saker. Det tog 5 minuter och 4 frolic att lära Deci snurra runt. :P Föresten kan hon mest kommandon av mina vovvar; sitt, ligg, stå på bakbenen, sitta på rumpan med tassarna i luften, rulla runt, hoppa över (saker), ligga på sidan, och nu snurra runt också. Taxar är både lättlärda och villiga att arbeta. Konstigt nog har jag aldrig kunnat lära henne att skälla på kommando. Kanske skäller hon sig less i det vardagliga livet.
Kia har föresten lärt sig stå-kommando, nu ska jag börja med att gå fot och så fort jag köper en apport så startar jag med det också. Om agility-utrustningen fortfarande är uppställda i Kiruna så ska jag dit så fort jag kommer hem. För det tror jag verkligen hon skulle tycka om.

Den enda hunden som är någorlunda normal i den här flocken är Noname. Igår kväll kom Kia in i TV-rummet och luktade skit ur munnen. När jag sen gick ner på toaletten såg jag småspår av en bajshög. Hon har alltså käkat upp en hel hög av sin egen skit. Det måste vara det äckligaste en hund kan göra. Deci har börjat mumsa på all skit hon kan hitta ute... Frågan är bara varför?

Från knäppa hundar till en god nyhet. Äntligen får jag iväg Alma från stugan och kan åka hem till Kiruna. På lördag sker det! Sen blir det full fart till Umeå på måndag för att rensa ut lägenheten. Men sen ska väl allt det här flackandet vara färdigt. Då är det bara att koncentrera sig på instruktörsutbildningen och fortsätta att leta lägenhet. Å så fortsätta med Kias träning såklart. Även om man vet att allt ordnar sig så är det en lättnad när allt väl faller på plats.

SNART ÄR JAG I KIRUNA IGEN!! Men bara för en natt, sen är tillbaka till bushen. Trodde inte man kunde bli såhär exalterad av lilla Kiruna. Fast jämfört med Edet är det ju en metropol. Det finns alltid någon som har det jävligare.

Hur busar en hyperaktiv Kia och en surpuppa-Deci? Jo, taxen ligger under soffan och biter på storvovven, som försöker bita tillbaka. Överallt i hela världen är det Kia som har övertaget eftersom hon är större, men under soffan regerar Deci. Kia har försökt sig på att krypa in efter Deci. Jag kan väl säga som så att det inte har varit en särskilt god idé. I förmiddags var jag tvungen att lyfta lite på soffan och dra ut henne.

Det märks att hundarna börjar bilda flock nu. De tittar extra runt omkring när någon är borta. Tillit finns inte där än, men det kommer väl. Kia skulle ju kunna vara mer förtroendeingivande - istället för att vara en outhärdlig busunge emellanåt.

Vissa dagar är fortfarande svåra. Jag har svårt att släppa det faktum att jag inte kommer få träffa varken farmor eller brorsan. Trots att det har gått flera år sedan farmor dog går det inte en dag utan att jag saknar henne. Vad gäller brorsan så är såren vidöppna fortfarande. Kanske försvinner aldrig saknaden. Det är svårt att komma ihåg alla fina stunder utan att inse att det är omöjligt att skapa nya minnen.

För att muntra upp mig själv googlade jag valpar. Då hittade jag en ur gullig bild på en pytteliten valp. Eller så har människan som håller i den världens största händer...

Idag har det blivit flera små träningsstunder med Kia. Än håller jag bara på med sitt, ligg och stå. Sitt och ligg kan hon ju redan, och stå är på gång. Men hela tiden känns det som om hon bara gissar sig fram. Jag har inte fått se lampan tändas i hennes hjärna än. Antagligen beror det på att hennes koncentrationsförmåga är ungefär lika med noll. Så fort man inte ger henne godis varje gång splittras hennes uppmärksamhet. Det är bara att fortsätta vara positiv och lugn, och hoppas att hon blir bättre med tiden. Bakbenstafsandet går iallafall fantastiskt. Nu kan jag göra nästan vad jag vill med hennes ben utan att hon protesterar. Började träningen med att hålla på i munnen på henne och det var inte populärt. Men det ger sig säkert också tillslut.

Just nu leker Noname med Kia. Det är första gången jag har sett Kia ligga på rygg medan hon busar. Kia är dominant och leker på det sättet också. Men Noname tål inte sånt så jag tror det är bra att de två busar. Då kanske hon lär sig när det är dags att sluta. Kia skulle säkert kunna hålla på i all evighet annars. Hon retar andra hundar tills de antingen börjar busa med henne eller blir förbannade och börjar jaga henne. Till och med Laika vill inte busa med henne längre.

Livet går alltså rätt bra ute på Edet. Trots regniga dagar och leriga tassavtryck över hela köksgolvet. Just ja, det ser ut som att det blir instruktörsutbildning genom SBK för mig. Ibland leker livet.

Har upptäckt att Kia har problem med att ligga på sidan medan man håller i hennes ben. Stretching var  helt uteslutet, och det kan ju vara bra att kunna stretcha sin hund. Så jag har börjat träna på saken. Har lagt henne ner på sidan och gett henne avslappningsmassage medan jag försiktigt håller i och drar hennes ben lite hit och dit. Små små steg i taget för att hon ska vara lugn hela tiden. I början tyckte hon det var väldigt obehagligt. Massagen var såklart mysig, men så fort jag övergick till att röra hennes ben blev hon stel och försökte dra åt sig benen. Efter några gånger har hon blivit mycket bättre. Men bara när det gäller frambenen, de kan man tillochmed stretcha lite försiktigt. Bakbenen tycker hon fortfarande inte om att man rör i.

På kvällarna brukar hon pipandes bita sig själv i hasen. Då tänker man ju direkt att hon kanske har ont där, men jag tror inte det. Säger man åt henne så slutar hon direkt och under dagarna gör hon det inte alls. Personligen tror jag att hon har uppdämd energi som hon är van att frigöra på det sättet. Helt enkelt en liten ångest-ovana.

Nu ska jag iallafall hindra henne att göra sådär på kvällarna, och jobba mer på bakbenstafsande. Fortsätter hon vara sådär rädd om sina bakben tar jag nog en röntgenplåt på henne. Eftersom jag vill dra med henne i vinter så riskerar jag ju att förstöra henne helt om hon inte är frisk. Ny hund innebär bara mer oro - och en hel del träning...

För ett år sedan var jag ny på journalistutbildningen vid Umeå Universitet. Då hade jag helt andra framtidstsikter än jag har nu. Idag är det bara arbete med hundar som jag strävar efter. Skulle helst vilja starta ett hunddagis, men planerna för det är så overkliga ännu. Att hitta en passande lokal är ett stort steg som jag inte är klar för än på långa vägar. Hur man sen ska få det att funka vill jag inte tänka på. Den andra ambitionen jag har är att bli instruktör för hundkurser. Först såg jag ingen annan utväg än att betala för utbildningen. Tänk vilken fantastisk tur jag har att Kiruna Brukshundsklubb ska starta en kurs. Ibland får man lite flyt. Nu gäller det bara att klämma sig in som deltagare. Det lät positivt, men jag måste snacka med hon som håller i kursen också. Det blir en uppdatering senare när jag har fått tag på henne.

För varje steg framåt jag tar blir det bara tydligare och tydligare att beslutet att flytta tillbaka till Kiruna är helt rätt. Om inte annat så för naturens skull.



Utsikten från min förra lägenhet på 6:e våningen på Gruvvägen. Inte alla som vaknar till det här varje morgon.

Om jag stannar här i stugan mycket längre till så kommer jag gå i barndom. En väääldigt stor del av mitt tv-tittande fylls av de fyra tecknat-kanaler som finns här. Det finns ju nästan alltid något bra att titta på. En serie som jag kommer ihåg från tiden i Piteå är Grim & Evil. Det var två korta avsnitt om Grim - liemannen som måste stå ut med en VÄLDIGT ond flicka och en MYCKET dum pojke - och Evil - en ond militär med storhetsvansinne som råkat ut för en olycka, det enda som överlevde var hjärnan och magsäcken som nu sitter fast på en gorillakropp. The grim adventures of Billy and Mandy går fortfarande, men Evil är tyvärr borta från rutan.

Bara det faktum att jag kan skriva såhär mycket om bara tecknat är skrämmande. Det är nog dags att byta kanal till något mer vuxet. Simpsons kanske? haha - jag är så rolig

                        

Här är dem. Det enda som stör mig är Billys enorma jävla näsa.

Nu börjar jag bli less på att bo här ute i bushen. Det är bara kallt och regnigt hela tiden. Inatt var det storm och jag trodde att takplattorna skulle lossna. Men de var kvar i morse så som vanligt lät det värre än det var. Hästarna var lika glada som vanligt att få gå ut i hagen. Men dem står utan täcke, så nu ber jag till den där grå tråkiga himlen att den inte ska börja avge en massa vattendroppar. Då måste jag bli ännu surare än jag redan är. För det enda som är värre än pissigt väder är att behöva gå ut i pissigt väder, och möjligtvis leriga små taxtassar i sängen till följd av pissigt väder.