Stjärnskottet
För några veckor sedan hämtade jag det nyaste tillskottet till flocken, Kia. Hon är en bordercollie/husky-blandning och precis som man kan tro är hon både smart och snabb. Den familj hon har bott med det första året av sitt liv tyckte att hon behövde mer stimulering än de kunde ge henne. Eftersom jag har letat en hund att verkligen träna med så passade det ju perfekt. När min tax var ung tränade vi agility, hon var riktigt duktig (jag kan lova att du aldrig sett en tax röra sig så fort runt en hinderbana) men tillslut blev hennes jaktinstinkt för mycket att arbeta med. Så det blev aldrig den där tävlingen jag hade hoppats på.
Med min andra hund, huskyn Noname, hade jag nog inte ens någon förhoppning. Som förtidspensionerad draghund ville jag inte ge hennes kropp för mycket påfrestningar. Fast det är mest en undanflykt, hon var helt enkelt inte modig eller smart nog för träning. Hon har nog varit gladare utan de kraven ändå.
Nu har jag kanske äntligen en hund att verkligen satsa på. Kia är snabb och uppmärksam och hon verkar ha den där modiga nyfikenheten som en agilityhund behöver. Då gäller det väl bara för mig att jobba på och förhoppningsvis får jag den där tävlingssommaren som jag har velat ha så länge.
Men först ska vi ha en drag-vinter.
ont ont ont
Nu är jag utan tabletter, men det är inte mitt fel. För bara 5 år sedan hade jag svårt att tro på min bror när han klagade på att sjukvården inte hjälpte eller ens lyssnade på honom. Nu är han tyvärr död, men jag har äntligen fattat. Det verkar inte som att någon inom sjukvården är intresserad av att lyssna på en patient som inte passar perfekt i mallen. En läkare sa att jag var fullt frisk, men skrev ut dyra mediciner i nästa andetag. En annan läkare sa att det finns ett flertal sjukdomar jag kan ha, men gjorde sedan inget för att undersöka vidare. Under de 6-7 år jag har gått till läkare för min ledvärk har jag säkert träffat 10-15 läkare, bara ett par av dessa har jag sett mer än en gång. Under de senaste 2 åren har samma läkare skrivit ut mina mediciner ungefär en gång per månad, men vi har fortfarande aldrig träffats. Det finns säkert många inom sjukvården som är fantastiska, men det verkar inte finnas någon som kan tänka självständigt om vad som är bäst för patienten.
R.I.P
P-O Hedhult 1968-2008
Älskad son, far, bror, livskamrat och husse
Premiär mitt ute i ingenstans längs kalixälven
Det här är premiär. Jag har länge försökt skriva dagligen men inte orkat. Nu kliar mina fingrar för mycket helt enkelt. Det finns så mycket som vill ut ur mina tankar men orden kommer inte lika lätt som förut. Vad gör man då? Jo, startar en blogg där man kan dumpa allt det där som blockerar.
Och jag måste säga att en massa av den där skiten som blockerar handlar om min vardag i mitten av en djurflock. För tillfället har jag tre hundar, fem råttor och en häst runt omkring mig. Livet domineras självklart av mina tre fantastiska och egensinniga men också galet kärleksfulla tok-hundar. Som de säger: "sådan ägare sådan hund". Antagligen finns en bit av min personlighet i var och en av mina älsklingar. Antagligen den bit jag tycker minst om.
Förutom mina egna hundar finns det nästan alltid andras hundar hos mig. Jag är nog den gladaste hundvakten man kan hitta och tycker bara att desto fler desto roligare. Mina två gamla tikar kanske inte håller med mig, men de låter mig hållas. För att vara flock, eller familj, består lika mycket av att ha överseende med varandra som att älska varandra.
Bla bla bla... det är ändå jag som bestämmer.
Välkommen till min nya blogg!
