LEVA i FLOCK

Varför blir man så irrationell när man är kär? Antingen ser man det värsta scenariot, självklart helt utan skäl när allt är bra. Eller så vägrar man se vad som är precis framför ögonen på en.

Som tur är lider jag inte av den mest utbredda vanföreställningen vid kärlek - tron på att man kan ändra den andra personen. För ingen kan ändra på någon annan. Förändring kräver en verkligt bestämd människa med en stark övertygelse. Och när det kommer till det värsta - otrohet. En gång otrogen alltid otrogen. Bra förhållanden kan starta på en massa konstiga sätt. Det är jag levande bevis på. Men om man börjar förhållandet genom otrohet från ena eller andra hållet så är det i stort sett dödsdömt.

Oavsett om man vill se det eller inte så finns det inte olika styrkor av kärlek. Det är något man känner eller inte. Din kille älskar inte dig mer än sitt ex som han behandlade som skit. Han kommer att bli likadan mot dig. Det är bara en fråga om tid.

Emo-Veronica presenterar  - (trumvirvel) - Sade No Ordinary Love

Varför tror jag alltid att det ska gå bra den här gången?
Nu ska allt gå mycket bättre.
Den här gången behöver jag inte bli besviken.
För nu ska jag sköta mig.

Jag sköter mig aldrig.
Jag gör aldrig som man ska.
Jag orkar ingenting.
Och det finns ingen att skylla på förutom mig.
Bara jag vet.
Bara jag kan förändra.
Men jag gör aldrig det!
Varför gör jag aldrig det?!

Och frågan är hur länge man har rätt att nöta på andra människor...

Att bli besviken på en film efter att man läst samma historia i bokform är väl inget konstigt. Det är ju så det brukar vara. Men att knappt känna igen historien, hur ofta händer det? Den första Bollywood-film jag blev kär i var Devdas. Det är en berättelse om en idiotisk man - Devdas - och en inte fullt så idiotisk men lika stolt kvinna - Parvati. Som vanligt i Bollywood-filmer vill de men kan inte gifta sig. Men här kommer det puckade. Devdas älskar inte Parvati. trots det så super han ihjäl sig efter att hon gift sig med den som hennes föräldrar valt ut. Helt idiotiskt. I filmen märks inte det här så tydligt, men i boken är det övertydligt. Och jag hoppas verkligen att det finns någon hårfin kulturell skillnad som jag har missat. Annars måste jag nog väcka upp författaren ur graven för att snacka med honom. För vem tar livet av sig långsamt för en tjej man inte älskar?

Eftersom jag inte kan låta bli så måste jag ju lägga in en av låtarna från filmen. Var lugn, hennes hår kommer inte att börja brinna :)

Det är konstigt. Ända sedan brorsan dog har jag gått här och bara väntat på att jorden plötsligt ska gå upp i rök. Visst har jag alltid vetat att jag kommer få begrava mina bröder, det är ju ändå viss åldersskillnad. Men nu kom det alldeles för tidigt. Fast det snart är ett år sedan jag fick det där hemska telefonsamtalet så känns det fortfarande overkligt. Hur i helvete fungerar det? Han är död och kommer inte tillbaka - jag vet det. Men på något sätt så känns det som om ifall han inte får finnas... vad ger då resten av världen berättigande att existera?

Ett lätt svar på mitt konstiga sätt att tänka är väl att då min bror dog så rasade min bild av hur världen fungerar. Men jag visste inte att det var Peo som höll min värld samman. Kanske är jag synsk. När som helst slutar jorden snurra. Om så orättvisa saker får hända så borde jorden inte tillåtas fortsätta snurra.

Nu har min nya dator kommit. Den är lite större än min gamla, men va fan, den fungerar. Nu behöver jag bara hitta en väska till den nya älsklingen. Helst en billig en som har handtag. Eftersom utbudet är så jääävla kasst på Björkis så måste jag nog ändå ta mig en tripp till nån storstad rätt snart. Varför, varför, varför har vi inte Djurmagasinet i Kiruna? De brukar iallafall ha Decis magräddare Stomax, och Klass också för den delen.

Idag har Noname hittat en ny hushållsmaskin att vara livrädd för - tryckkokaren. Snacka om mesig hund. Det enda jag såg var en vit pil (Noname) som kastade sig från köket, genom korridoren och ut i hallen. Vid nästa pust som mackapären gav ifrån sig kom hon in i vardagsrummet. Efter några försök att komma upp till mig i sängen så la hon sig istället på golvet. Och skakade som ett asplöv. Tydligen var den där tryckkokaren lika läskig som nyårsraketerna. Stackars lilla supermesiga vovve.

Och vad gäller Kia så var jag helnöjd med henne igår. Sista promenaden tog jag ut henne ensam och hade henne lös i skogen vid Ripan. Hon var så DUKTIG. Hela tiden höll hon koll på var jag var och väntade på mig om hon hamnade för långt bort. Vad jag blev mest överraskad av var att hon reagerade såmycket på visslingarna. Brukar nämnligen vissla när jag tycker att Noname springer lite för långt bort. Men att Kia skulle vara så duktig trodde jag inte. Inte en enda gång ignorerade hon mig. När det gäller inkallningen var hon inte lika duktig. Det tar lite för länge för henne att sätta fart. Men jag kom på att det kanske är lite av hennes förarvekhet som visar sig. För när jag satte/hukade mig ner så gick det mycket fortare.

Imorgon är en ny dag med helt nya problem.

Någon som vet om det går nån sjuka hos vovvar nu? Noname har nämnligen varit riktigt dålig i magen igår och i natt. Allt bara rinner och jag är inte särskilt glad åt att torka upp efter henne hela tiden. Dessutom så luktar det inte så gott här i lägenheten. Eller ärligt... det luktar skit. Med tanke på temperaturen där ute tänker jag då INTE öppna fönstrena och vädra. Får väl åka hem till morsan och andas lite frisk luft. Nåja, igår fick Noname i alla fall bara ris och ikväll tänkte jag bjuda på god middag av ris och torsk. Det brukar alltid fixa hennes mage. Även om det tar några dagar ibland. Men det känns som tortyr att lämna matvraket utan just mat.

Förhoppningsvis är det bara något som Noname har fått. För om jag får fyra diarré-hundar på halsen så tror jag att jag avlider. Eller bygger en provisorisk hundgård som de får sitta i.

Om det var någon som undrade hur länge jag skulle stå ut i Kiruna den här gången så har jag svaret. Nu är jag officiellt trött på stan och mina tankar är redan på väg härifrån. Problemet den här gången är att jag inte har någon som helst plan på var jag vill bo eller vad jag skulle vilja göra på den platsen.

Plugga på universitet har jag gjort. Även om det är fantastiskt stimulerande och roligt ibland så orkar jag inte med det just nu. Dessutom har jag inte längre tid med att slösa bort studiestödsåren. Filosofi och genusvetenskap i all ära, men särskilt många jobb ger det inte. Journalistik kan ju ge jobb om man har tur. Det finns tyvärr en smygande känsla inom mig att det inte är ett yrke jag skulle vara lycklig med. Hur mycket jag än älskar att skriva så tror jag inte att jag är tillräckligt bra för att slå mig fram i en sån tuff bransch. Ibland suger livet, och ibland löser sig allt till det bästa. Man vet aldrig åt vilket håll det går innan saken är överspelad.

Så vad göra om man inte ska plugga? Kan man bara flytta till en helt ny stad utan någon som helst tanke på vad man sedan ska sysselsätta sig med? Vet inte. Har aldrig gjort det. Hade jag inte haft alla djuren skulle jag skrapat ihop lite pengar å åkt utomlands. Var som helst. Bara det är någorlunda varmt och billigt. Med hela livet i en resväska kanske jag kunde längta hem istället för bort. Nej. Som sagt, jag blir nog i Kiruna ett tag till. Har jag tur fryser jag fast i en lyktstolpe. Då är det ju inte så mycket att tänka på.

Det kanske är dags att lägga upp planer för 2009. Men med tanke på hur mitt liv har gjort en total-omvändning under 2008 så vet jag inte om det är någon idé. Inget blir ju ändå som man tänker sig. Men det finns några saker jag åtminstone ska satsa på.

- Träna upp Kia för tävlingslydnad/agility så att det kan bli tävling i sommar. 
- Skaffa lägenhet, jobb och allmän stabilitet i livet.
- Börja träna så att jag får lite muskler i rygg och nacke.

Det är inga nyårslöften. Det är bara en kom-ihåg-lista för vad jag vill ska hända. Med lite tur blir 2009 ett bra år. Och om det inte blir det så fortsätter jorden att snurra ändå.

Har man skotträdda hundar så hatar man väl raketerna på nyår? Neeej då. Jag älskar de färgglada smällarna mer än julafton. Vilket också kan bero på att jag är lite rädd för att öppna julklappar. Men det är en helt annan sak. Nyårsafton är alltså en höjdpunkt för mig. Men inte för vovvarna.

Noname fick stanna hos mamma det här året. Hon brukar nämligen vilja springa ner i källaren när det värsta börjar. Där kan vi snacka skotträdd hund. hon brukar bli smått omöjlig kring nyår. Förra året, när vi var i Umeå, så matvägrade hon till och med ett par dagar innan den stora dagen. Och det är ett stort steg för en hund som vanligen kastar i sig allt hon ser. Det här året har hon mått mycket bättre, men bara pga att det smälls mindre här än i Umeå. Enligt min mamma så vågade hon sig inte ut och pissa förrän vid åtta i morse. Och sista gången jag gick ut med henne igår var kring sex-sju. Så man behöver nog inte nämna att hon var riktigt nödig. Stackars blåsa.

Av de hundar som var med mig till terrassen så var bara Deci oberörd. Kia hörde en raket precis innan vi skulle gå in i huset och efter det tillbringade hon största delen av kvällen längst in under sängen. Bredvid låg den trogna Eitre som självklart måste trösta bebisen. Ne, han var lite rädd han också. Men ingen av de var ens i närheten så uppstressade som Noname brukar vara.

Nu när allt är över så gick det bra ändå. Jag fick min nyårspuss och hundarna verkar inte ha några bestående men. Till nästa nyår vill säga.