LEVA i FLOCK

Eftersom det var lääängesen jag tränade lydnad med nån vovve satt jag mig ner och läste igenom Lydnadsboken av Memea Mohlin. Därifrån fick jag en massa tips som gjorde Kias fot-inlärning mycket roligare både för henne och mig. Så efter ungefär en veckas intensiv träning är det ju till och med kul att träna mer lugna aktiviteter med henne. Hon sitter snett om jag inte visar ut med handen och tränger mig lite när vi går. Hennes koncentrationsförmåga är inte heller den bästa. Men hon har äntligen fattat vad jag vill att hon ska göra. Jippie säger jag bara. Med lite tur och mycket jobb kanske jag kan gå halvdana tävlingar i höst. Jag är så jävla sugen att tävla så det är inte sant. Nu när valpkursen också har börjat så känner jag mig jättepeppad att träna.

Och ska agilityn gå bra så måste jag nog få ner Kia litegrann genom att pyssla med lydnad. Sist när jag var och tränade gjorde hon ett monsterhopp ner från balanshindret över min axel och nästan rakt in i bakhuvudet på mig. Hon hoppade alltså från hindrets högsta punkt. Sen gjorde vovven en kullerbytta efter landningen och förhoppningsvis lärde hon sig något.

Igår fick jag också namnbrickorna som jag beställde. Så nu har alla tre brickor med sina namn och mitt telefonnummer. Nu när det är sommar (eller ska vara det) så har de ju lite lättare att sticka iväg. Och med mitt telefonnummer med sig behöver jag inte vara lika orolig. Förr eller senare hittar väl någon dem. Sen skrev jag till lite karaktärsdrag på de röda hundbenen (brickorna). Kias namn föregås av Galningen (såklart), Deci fick epitetet Princessan och Nonames smeknamn blev såklart Kelgrisen (det stod mellan det och Hungrig, både lika passande). Nöjd med dem blev jag verkligen, även om mitt pengaöverskott försvann med en jävla fart.

De första meningarna på baksidan av boken är:
Gud hade en hustru. Det här är hennes berättelse.

Inledningen av boken beskriver hur författaren fått en kallelse av Ashera - en gammal gudinna som dyrkades för lääääänge sen. Ashera kallade henne att skriva hennes berättelse. Och det gjorde hon. Tydligen satte hon sig att skriva med det klara syftet att berätta den gamla gudinnans berättelse. Ska man tro att det är sant?

Eller är det så författare fungerar? Såg en intervju med nån författarinna i förmiddags. Hon beskrev hur hennes böcker bara kom till henne och att hon själv inte hade kontroll över varken rollfigurer eller handling.

Det får mig att tänka på boken om min farmor som har grott i mitt hjärta under många år nu. Men jag har ännu inte hittat riktning på berättelsen. Varför jag vill skriva vet jag. Det finns så mycket jag skulle vilja fråga henne om, hur hon egentligen upplevde sitt liv och varför hon blev den hon var i slutet av sitt liv. Ovissheten om varför hon blev så bitter och avig och helt utan livsglädje. Jag älskade min farmor otroligt mycket, och gör det fortfarande, men hon var stundtals riktigt elak. Varför? Genom en roman tror jag att jag kan skapa en verklighet. Kanske inte den min farmor levde i, men som kan ge en möjlig förklaring.

Men efter de här två berättelserna från de andra författarna vet jag inte längre. Kanske kommer min farmor att berätta sin historia genom romanen jag ska skriva. Kanske är jag just nu inte redo att veta. Förhoppningsvis kommer jag att kunna skriva med lätthet när hon väl bestämmer att jag är redo att höra. En trevlig tanke - eller hur?

Under de senaste dagarna har jag råkat diskutera med olika personer om hur man ser på världen. Till skillnad från min mycket praktiska pojkvän så verkar jag vara en människa som lever otroligt mycket i nuet. Det enda som spelar någon som helst roll för mig är vad som händer och hur jag mår - NU. En dag är till och med för lång tidsperiod i det här avseendet. Om jag är glad just den här sekunden så ÄR jag glad. Är jag ledsen så är jag verkligen ledsen. Eftersom det här har kommit upp på i en hel del samtal de senaste dagarna så började jag fundera. Å så läste jag på lite om borderline-diagnoser igen. Det handlar ju väldigt mycket om att alla känslor är förstärkta och skiftar mycket från stund till stund. Kanske är det därför jag lever så mycket i nuet. För jag har ingen aning om hur jag kommer att må om fem minuter. Så det är bara att ta vara på de bra stunderna. Och det kan jag ärligt säga att jag gör nuförtiden.

En annan sak jag verkar ha tagit med mig från de tragiska dödsfallen under det senaste året är perspektiv. För att något ska klassificeras som en dålig händelse ska det verkligen vara dåligt. Att chefen skäller ut en är inte en dålig händelse. Att någon man älskar blir lite sjuk är inte en dålig händelse. Det är sånt som händer med jämna mellanrum. Som jag sa till pojkvännen igår kväll. Bara sådana saker som krossar ens hjärta är dåliga saker och förtjänar att man mår dåligt över det. Allt annat är meningslöst trassel som händer ibland. Och om ens hjärta krossas så gör det ont - fysiskt. Var glad om du aldrig haft den känslan. Men var så säker - den kommer att ta över dig vid mer än ett tillfälle i livet.

Förra veckan på instruktörsutbildningen hade vi en gästlärare som pratade om och visade klicker-träning. Behöver nog inte säga att jag blev riktigt peppad på att sätta igång. Och gissa vad som är mitt första projekt med Kia? Jag ska lära henne tända och släcka lampan. Det har ju till och med ett värde i vardagen. På tre sessioner har hon lärt sig att sätta nosen mot knappen, nu är det bara att få henne att trycka lite så att hon tänder eller släcker. Måste säga att det är ett jävligt enkelt sätt att lära hundar saker. Men jag har lite svårt att se att det kan användas till all inlärning. Men det handlar väl bara om att vara uppfinningsrik.

Ytterligare ett framsteg har gjorts med Kia. Igår när vi var ute och gick runt sandstensberget kom en joggare och hund emot oss. Jag såg de långt efter Kia. Men trots att hon var lös sprang hon inte fram. Jag behövde bara ropa på henne en gång och så var det full fart till mig. Så jävla impad jag blev. Med tanke på hur intresserad hon är av andra hundar så trodde jag definitivt att hon skulle sätta efter första bästa hund hon såg. Men inte. Tänk vad de kan överraska en, de små galna sötnosarna.

För varje dag ser jag mer och mer kapacitet i Kia och det går som inte att tycka att hon är jobbig längre. Även om alla inte delar mina åsikter. :)