Föda TVÅ fotbollslag?!

Visste ni att rekordet för största valpkull är 24 valpar. Det var en mastiff som ploppade ut två fotbollslag... Plötsligt känns Nonames kullar på ca 10 valpar som en liten trevlig skara. Decis kull vet vi ju redan att den var liten. Men 3 st är ett vanligt antal för taxar.

Kände bara att det var viktig information att dela med mig av. Nu ska jag kolla på när en knubbig unge ska banta. Sjukt program egentligen. Men under helgerna sänder de bara massa skit på tecknat-kanalerna. Så jag får väl hålla till godo.

Hunduppdatering

Har inte skrivit något om hundarna på ett tag. Så här kommer en uppdatering:

- De håller på att förstöra hela vänstra sidan av min kropp med ryckande och dragande i kopplen.
- Kia har börjat äta Stomax och hennes mage är MYCKET bättre. Skiten luktar inte surt längre och det är mindre mängder.
- Nonames operationssår har läkt jättebra.
- Deci behöver inte längre äta Stomax eftersom hennes mage är mycket bättre. Nu äter hon en blandning av Klass och Bonzo. och hon äter jättebra.

Så där har ni det. Hur mycket jag än gnäller och skäller på dem så är det mina älsklingar. De tre tjejer jag älskar mest i hela världen.  

Muskelsammandragningar och borttappad hund

Uppvaknandet imorse var inte det mysigaste kan jag upplysa om. Musklerna i bröstkorgen drog ihop sig så att jag knappt kunde andas. Kan ha skrikit rakt ut, eller så ville jag bara det. Det var första gången jag vaknade, vid 6-7-tiden när älsklingen klev upp och gick iväg till jobbet. Efter det har jag vaknat ett antal gånger. Varje gång av helt otrolig smärta i bröstet. Antagligen har det utlösts av att jag rullat över på sidan i sömnen. Nåja, det har gått över nu.

Igår när jag och Milla skulle till ÖB och handla fick jag nästan hjärtattack. När jag skulle hämta upp Milla gick jag upp till henne, hundarna fick stanna i bilen. När vi kom ner igen så såg jag inte Kia någonstans när jag tittade in i bilen. Hade någon stulit henne? Men bilen hade ju varit låst. Hjärtat började slå lite fortare. Kollade mer noggrannt men hittade ingen Kia. Så jag öppnar bildörren på förarsidan och vad ser jag? Kia-gumman har klämt ner sig vid pedalerna. Hon vet att hon inte får vara på sätena (hon ska sitta med Noname i bagaget) så jag antar att hon försökt gömma sig för mig. Jag fick mig ett gott skratt, förpassade Kia till bagaget igen och så åkte vi. När vi varit på ÖB och handlat låg hon på precis samma ställe. Den hunden är inte riktigt frisk. Men hon slutar aldrig att överraska.


Kia-gumman med bus i blicken.

Kom-ihåg: Lämna aldrig bilen på när Kia ska vara ensam där en stund. Det kan sluta med en skenande bil.


Sånt här...

... kan man hitta när man slösar bort tiden på att flumma i bloggsverige.

HUNDENS DAGBOK


07.00 - Tjohoo, en promenad. Det är det bästa som finns!

08.00 - Tjohoo, hundmat. Det är det bästa som finns!

09.00 - Tjohoo, ungarna är uppe. Det är det bästa som finns!

12.00 - Tjohoo, leka i trädgården. Det är det bästa som finns!

14.00 - Tjohoo, åka bilen. Det är det bästa som finns!

15.00 - Tjohoo, ungarna kommer hem. Det är det bästa som finns!

16.00 - Tjohoo, leka med en boll. Det är det bästa som finns!

17.00 - Tjohoo, matte och husse kommer hem. Det är det bästa som finns!

18.00 - Tjohoo, hundmat. Det är det bästa som finns!

20.00 - Tjohoo, bli kliad på magen i soffan. Det är det bästa som finns!

22.00 - Tjohoo, sova i mattes och husses säng. Det är det bästa som finns!




KATTENS DAGBOK


783:e dagen i fångenskap...

Mina kidnappare fortsätter att tortera mig med bisarra dinglande saker. De frossar i färskt kött medan jag tvingas leva på torrfoder och slemmig burkmat. Det enda som håller mig igång är hoppet att jag en dag ska lyckas rymma, och den milda tillfredsställelse jag får av att klösa på möblerna. Imorgon ska jag eventuellt äta ännu en krukväxt.


Idag misslyckades jag än en gång med att döda mina kidnappare genom att försöka fälla dem med min kropp. Jag borde kanske försöka vid toppen av trapporna.


I ett försök att sätta mina förtryckare ur balans, framtvingade jag en hårboll i deras favoritfåtölj. Kom ihåg: lägg en på deras säng.

Fångade en mus som jag bet huvudet av. Lade den huvudlösa kroppen vid dörren som ett tecken till mina kidnappare om vad jag är kapabel till, så att de ska gå runt i ständig skräck. Bemötandet jag fick var en massa klappar, kramar och gullande om vilken duktig kissemiss jag är. Saker och ting går inte som planerat.


På kvällen dök deras kumpaner upp för någon sorts sammankomst. Jag blev placerad i isolering under mötet, men jag kunde känna doften av deras mat och höra brottstycken från deras kriminella planer. Tydligen var jag inlåst på grund av min kraftfulla förmåga att framkalla något de refererade till som 'allergi'. Jag måste komma underfund med vad detta är så att jag kan använda det till min fördel.


De andra internerna smörar för våra fångvaktare och jag vågar inte anförtro mig till någon av dem inför risken att någon tjallar. Hunden släpps regelbundet ur sina bojor men återvänder frivilligt. Han är uppenbarligen efterbliven.


Fågeln däremot ger intryck av att vara en informatör. Han pratar med våra kidnappare regelbundet, och jag är övertygad om att han rapporterar vartenda steg jag tar. Tack vare sin placering i metallrummet är han för tillfället i säkerhet.

Men jag kan vänta.


Det är bara en tidsfråga innan mina planer slår i verket...


Tävling Hundsmycke



Joska har tävling om ett hundsmycke. Vad som ska stå på det får man välja själv.

Då är det bara att bestämma vilken hund som ska få en pimpning av halsbandet... hihi

Noname utan knöl

Så nu är gummans knöl borta. Veterinären tyckte att det såg ut att bara vara fett. Även om det kan vara tumörvävnad ändå så skickade jag inte in vävnadet på prov. Tog det beslutet p.g.a. att det inte kan vara juvertumörerna som spridit sig. Får hon fler knölar så får man väl skicka in och kolla det, men än så länge får det vara.

Lilla operationen gick jättebra. Hon somnade ovanligt fort av det lugnande medlet och jag tyckte inte att hon andades så jättebra, men hon är ju 10 år så lite tjafs blir det ju. Nu har hon fått på sig en blommig tröja från torget och på så sätt slipper hon tratten. Tycker att tröjan skyddar bättre, med den kan hon ju inte klia på stygnen med tassarna heller. Och Noname är allt utom smidig i sin gigantiska tratt. Hon har intagit bädden och sover av sig medicinerna.

Känner mig mycket lugnare bara eftersom det inte var de tidigare tumörerna som spridit sig. Det var ju det jag var mest orolig för. Så nu kan jag pusta ut ordentligt.

Dags att ta tag i nästa problem - socialen...

Trevlig promenad

Var ute och gick med alla tre tjejerna igår. Det blev Cesar-promenad (dvs. de går i kort koppel vid min sida) i ungefär en timme. Och guud vad jag är stolt över lilla Kia. Hon går så mycket bättre än tidigare. Drar i stort sett ingenting. Deci var också mycket lugnare med sitt skällande. Jag kunde till och med stanna och ge vägvisning till Ripan åt ett par tjejer. Och lill-taxen sa ingenting. Visst, värmen gör säkert också sitt. De blir lite tröttare. Men ändå. Jag tar alla chanser jag kan att vara stolt över mina fyrbenta älsklingar.

Det blir nog en till sån promenad i kväll. Och imorgon är det dags för Nonames operation.

Veterinärbesök

Besöket hos veterinären gick så bra som det bara kunde gå. Noname behöver inte narkos utan de kan skära bort knölen bara på lugnande och lokalbedövning. Exakt vad knölen är för något vet vi inte, men det blir att skicka iväg den på analys efter att de plockat ut den. Då vet jag om det är den elakartade tumörsorten som spridit sig från juvren. Så kanske det inte är någon idé att plocka bort fler knölar i framtiden. Har den elakatade tumörsorten metastaserat så gör den kanske det igen. Och hon är ju ändå 10 år gammal. Därför känns det jättebra att hon inte behöver sövas ner.

Förhoppningsvis går allt bra och gamlingen kan förgylla mina dagar ett par år till åtminstone.

Jag har ingen knöl i alla fall

Så här tidigt har jag nog inte vaknat (och stigit upp) sedan vi kom hem från Edet. Precis som då har jag haft viktiga saker att uträtta. Då var det att släppa ut Alma i hagen. Idag var det samtal till veterinären (åt Noname) och vårdcentralen (åt mig).

Noname opererades ju för juvertumörer förra sommaren/hösten. De tog bort båda juverraderna under två operationer. På proverna som skickades iväg fanns flera tumörsorter, både lindrigare och mer elakartade. Alla var dock väl avgränsade. Men nu har hon alltså fått en ny knöl. Inte i juvrerna såklart utan lite upp på höger sida, vid revbenen. Det ska vi åka och kolla upp imorgon. Jag känner mig riktigt nervös. Hon är ju gammal och blev så sänkt efter de förra operationerna. Det tog ett par månader innan hon blev sig själv igen. Antagligen blir det röntgen av lungorna innan operation för att se till att hon inte har fått metastaser där. Då finns det inte att göra. Bara vänta tills hon mår så dåligt att hon vill sova. 

Det får mig att tänka på föräldrarnas tax som jag fick avliva förra hösten. Hon mådde inte alls bra, orkade knappt röra sig och åt inte. Gick till veterinären med henne. Och av en tillfälighet tog de röntgenbilden på magen lite för högt upp. Då såg idioterna att hennes lungor var helt fulla av tumörer. Så inget att göra. Bara avlivning för att hon skulle slippa plågas. Till historien hör också att min pappa varit med henne till veterinären ett litet tag innan och bara fått rådet att banta henne. Visst, överviktig var hon, men övervikt är inte alltid orsak till alla problem. Verkar som att både läkare och veterinärer skyller på det när de inte orkar eller bryr sig om att tänka lite längre. 

Man ska vara utbildad läkare/veterinär för att få ordentligt vård idag. Tur att jag kan lite om djursjukvård i alla fall.  

Tjatade till mig en snabbare telefontid till läkaren. Så nu behöver jag bara klara mig en dag helt utan smärtstillande. Det blir en lugn dag alltså.

Och tydligen har jag varit i Göteborg. 1993. Tack mamma för påminnelsen.

Kontroversiella träningsmetoder

Alla som känner mig vet att jag älskar Cesar Milan. Han har en sån underbar helhetssyn på hur man ska förhålla sig till hundar. Det finns däremot en sak som de allra flesta hundmänniskor i Sverige verkligen ogillar - hans sätt att använda halsband. 

Cesar använder ofta strypkoppel som han placerar högst upp på halsen, precis bakom öronen. Det här kan ge hunden bestående skador. Och nu ska jag berätta exakt varför.

Halsbandet kan gå ner mellan halskotorna och orsaka en kraftig och svårbehandlad huvudvärk som kan gå så långt att hunden blir aggressiv för att den har så ont. Det krävs inte mycket kraft för att åstadkomma en sådan skada. Det enda som behövs är en sekund av otur. För att undvika det här ska man alltså aldrig sätta tunna stryphalsband längst upp på halsen, som Cesar gör. Men det finns fall då man kan ta nytta av att flytta upp halsbandet lite högre upp på hundens hals.

Jag har haft enorma problem med Kia - hon drar väldigt mycket. Så medan jag tränat henne har jag flyttat upp halsbandet en bit på halsen för att hon inte ska få lika mycket kraft att dra. Då har jag fått vila mina stackars armar lite. Jag lägger halsbandet ungefär på mitten av halsen, och självklart rycker jag inte. Eftersom jag är anatomikunnig vet jag exakt vilken del av halsen jag ska undvika. Min hund blir definitivt inte skadad.

En annan sak som verkligen förtjänas att finnas med i den här debatten är utställningskoppel. Besök vilken utställning som helst. Praxis är att ha väldigt smala koppel och placera dem högst upp på halsen. Precis där den kan göra mest skada. Men det är det tydligen ingen som har tänkt på...
 
Träningshalsbandet som utformats av Cesar.
  

Cesar använder sig också av stackel. Det stödjer jag inte på något sätt!

Så:
Använd inte tunna stryplänkar på stora hundar.
Sätt inte halsband högst upp på halsen, oavsett om det är utställning eller inte.
Undvik att rycka i kopplet.

Elin: Ja... det har liksom blivit köttigare å köttigare att bo med Milla. Beror mest på att jag är slö och inte orkar lägga ner tid på att laga riktig mat. Så var de me de...

Up, up and away!

Då bär det äntligen av till stugan. M hänger med och det blir full fart med fyra hundar plus Lajka som jag antar blir kvar med oss i stugan. Med lite tur så löper Lajka inte i alla fall för då kommer Eitre bli helt galen. (Han har en rätt allvarlig crush på henne, antar att han tycker om äldre tikar). Och med en galet brunstig Alma (hästen) så kan det bli jobbigt.

Varför ska alla djuren få kåtslag samtidigt? 



Och mamma... vem bor jag hos? Du vet vem M är. Är du riktigt nyfiken kan du ju kika in på hennes egen blogg. (Kolla länkar)

Hela flocken

Tack vare gott samarbete mellan mig och M fick vi den här bilden på hela hundflocken. Det är inte bästa kvalite på bilden men alla fyra är med och ser inte helt uttråkade eller rädda ut (det blev en del sånna bilder). För att få Nonames öron att titta upp så var jag tvungen att lura henne med löfte om mat. De andra var inte riktigt lika svårflirtade.



Kia (2 år), Noname (10 år), Deci (7 år) och Eitre (4 år)

Chihuahua-ryggsäck



Vad sjutton ska den där hunden bära? två frolic kanske?


Noname 10 år

Igår fyllde Noname 10 år. Som present fick hon lite korv. Det är inte svårt att hitta en bra födelsedagspresent til hundar iallafall. Men gamlingen uppför sig då inte som sin ålder. Hon har alldeles för mycket energi. När Flisan var vid hennes ålder var hon ju halvdöd. Men nej, mina hundar ska vara valpar hela livet. Ibland undrar man vad man har gjort för att förtjäna så attans pigga hundar. suck...


Valpfrossa

För några dagar sedan satt jag och M och tittade på valpar på internet. Det blev väldigt mycket ååååååh och meeeeen va söt. Tyvärr så måste jag nog vänta tills tanterna trillar av pinn, vilket förhoppningsvis tar många år till. Och att ta in en valp i flocken när Kia är som hon är mot småhundar är nog ingen bra idé. Hur som helst. Jag tänkte att bloggen behövde lite bilder.



Lancashire Heeler - minsta vallhunden i världen. Och sötaste också, åtminstone enligt mig.


Simpsons och kloklippning

Tror inte jag blivit så glad över något på TV någonsin som nu när sexan har börjat visa nya Simpsons-avsnitt. Fantastiskt säger jag bara. Man är ju rätt less på de gamla avsnitten som har snurrat i all evighet. Ungefär lika less som jag är på Vänner-avsnitten. Bra serie men har man sett varje avsnitt ungefär hundra gånger så kan man nog inte annat än att vara spyless.

På hundfronten har jag idag tränat Kia med lite kloklippning. Kände mig ovanligt lugn och med en större portion tålamod än jag brukar ha så då tog jag tillfället i akt. Hon var duktig, men håller fortfarande på å kämpar emot. Så jag får klia på magen och bröstet samtidigt som jag håller i hennes tassar och klipper en klo lite då och då. Håller jag mig lugn så går det rätt bra. Men blir jag irriterad så blir det slagsmål. Visserligen vinner jag ju alla slagsmål.

Imorgon ska Deci med på valpkursen och agera visningsobjekt när jag visar avslappningsmassage. Tänkte som så att hon är liten och bra att ha uppe på bordet så alla ser. Förhoppningsvis skäller hon inte ihjäl sig där inne och skrämmer slag på alla valparna.

Hundlegend

En gång för längesedan levde människor och djur i evighet. Men så småningom blev det mer och mer människor och djur och allt mindre plats för dem att sova och leka och allt mindre mat för dem att äta. Djuren och människorna började kivas och slåss och förde till sist ett sådant oväsen att Stora Himlen inte stod ut längre.

Stora Himlen samlade ihop alla varelser och sa att man funnit en lösning. Från och med nu skulle ingen, bortsett från gudinnor och gudar, få leva för evigt. Varje varelse skulle få ett förgängligt liv, vilket betydde att de vid livets slut skulle dö. Stora Himlen, som inte ville påta sig ansvaret för att utmäta livslängden, hade beslutat att ropa ut ett antal år som varje enskild varelse fick ta ställning till. 

När Stora Himlen ropade ut tusen år, svarade vildgåsen: "Ja! Jag!" Och när Stora Himlen ropade ut hundra år, svarade vildankan: "Ja! Jag!" Och när stora himlen ropade ut sextio år, sa hunden: "Ja!" Men människan var så långsam och klumpig att hon fick nöja sig med bara tretton år. 

I högsta grad missnöjd med att blicka fram emot ett så kort liv framförde människan sina klagomål inför Stora Himlen. Men Stora Himlen var inte intresserad av klagomål utan föreslog att människan skulle reda ut sina problem med de andra varelserna. Så människan bad och tiggde alla djur om att få byta sina tretton år mot deras livslängder. Ingen visade sig vara intresserad förrän människan frågade hunden som samtyckte, eftersom hundar alltid tyckt om människor. Och människan blev så tacksam att den lovade att för alltid ta hand om hunden. Det är därför hunden varje nyårsafton får en mänsklig måltid till minne av sitt offer. 


 Texten är hämtad från boken Döttrarnas rike av Yang Erche Namu och Christine Mathieu. Det är en legend som finns i mosofolkets tradition. Mosofolket lever i södra Kina, i den mest obefolkade delen. Det är en minoritetsstam där kvinnor aldrig gifter sig och blir beroende av män. Hur som helst blev jag fascinerad av den här historien för att hunden är vördad. I de flesta kulturer ser hunden som något negativt. Det här är den första legend jag hört som visar det positiva samspelet mellan människor och hundar.

Fot och röda små hundben

Eftersom det var lääängesen jag tränade lydnad med nån vovve satt jag mig ner och läste igenom Lydnadsboken av Memea Mohlin. Därifrån fick jag en massa tips som gjorde Kias fot-inlärning mycket roligare både för henne och mig. Så efter ungefär en veckas intensiv träning är det ju till och med kul att träna mer lugna aktiviteter med henne. Hon sitter snett om jag inte visar ut med handen och tränger mig lite när vi går. Hennes koncentrationsförmåga är inte heller den bästa. Men hon har äntligen fattat vad jag vill att hon ska göra. Jippie säger jag bara. Med lite tur och mycket jobb kanske jag kan gå halvdana tävlingar i höst. Jag är så jävla sugen att tävla så det är inte sant. Nu när valpkursen också har börjat så känner jag mig jättepeppad att träna.

Och ska agilityn gå bra så måste jag nog få ner Kia litegrann genom att pyssla med lydnad. Sist när jag var och tränade gjorde hon ett monsterhopp ner från balanshindret över min axel och nästan rakt in i bakhuvudet på mig. Hon hoppade alltså från hindrets högsta punkt. Sen gjorde vovven en kullerbytta efter landningen och förhoppningsvis lärde hon sig något.

Igår fick jag också namnbrickorna som jag beställde. Så nu har alla tre brickor med sina namn och mitt telefonnummer. Nu när det är sommar (eller ska vara det) så har de ju lite lättare att sticka iväg. Och med mitt telefonnummer med sig behöver jag inte vara lika orolig. Förr eller senare hittar väl någon dem. Sen skrev jag till lite karaktärsdrag på de röda hundbenen (brickorna). Kias namn föregås av Galningen (såklart), Deci fick epitetet Princessan och Nonames smeknamn blev såklart Kelgrisen (det stod mellan det och Hungrig, både lika passande). Nöjd med dem blev jag verkligen, även om mitt pengaöverskott försvann med en jävla fart.


Kias nya trick

Nu har jag bevis på att min hund har minst en skruv lös. Hon har hittat på det väldigt älskvärda tricket att trycka ner nosen i vattenskålen och blåsa ut så att det blir bubblor. Den hunden är verkligen som sin matte. Hon har alldeles för mycket tid att tänka ut nya hyss. Visst, jag brukar inte göra mina hyss verkliga, men ändå. Min fantasi är något bortom denna värld.

Och det dummaste sättet att ta livet av sig måste vara att bryta sig in i någon annans garage och starta bilen för att dö av kolmonoxidförgiftning. Tyvärr var det inte min idé. Jag läser just nu Arto Paasilinnas roman Kollektivt självmord. Boken är inte så morbid som det låter. Alla som läst nåt av honom vet nog att hans böcker är väldigt roliga på nåt konstigt sätt.

Ha en bra dag. Om alla ber tillsammans kan vi nog få snön att sluta falla. För nu behöver jag lite sommar.

Supervovven Kia

Förra veckan på instruktörsutbildningen hade vi en gästlärare som pratade om och visade klicker-träning. Behöver nog inte säga att jag blev riktigt peppad på att sätta igång. Och gissa vad som är mitt första projekt med Kia? Jag ska lära henne tända och släcka lampan. Det har ju till och med ett värde i vardagen. På tre sessioner har hon lärt sig att sätta nosen mot knappen, nu är det bara att få henne att trycka lite så att hon tänder eller släcker. Måste säga att det är ett jävligt enkelt sätt att lära hundar saker. Men jag har lite svårt att se att det kan användas till all inlärning. Men det handlar väl bara om att vara uppfinningsrik.

Ytterligare ett framsteg har gjorts med Kia. Igår när vi var ute och gick runt sandstensberget kom en joggare och hund emot oss. Jag såg de långt efter Kia. Men trots att hon var lös sprang hon inte fram. Jag behövde bara ropa på henne en gång och så var det full fart till mig. Så jävla impad jag blev. Med tanke på hur intresserad hon är av andra hundar så trodde jag definitivt att hon skulle sätta efter första bästa hund hon såg. Men inte. Tänk vad de kan överraska en, de små galna sötnosarna.

För varje dag ser jag mer och mer kapacitet i Kia och det går som inte att tycka att hon är jobbig längre. Även om alla inte delar mina åsikter. :)


Tidigare inlägg
RSS 2.0