LEVA i FLOCK

De första meningarna på baksidan av boken är:
Gud hade en hustru. Det här är hennes berättelse.

Inledningen av boken beskriver hur författaren fått en kallelse av Ashera - en gammal gudinna som dyrkades för lääääänge sen. Ashera kallade henne att skriva hennes berättelse. Och det gjorde hon. Tydligen satte hon sig att skriva med det klara syftet att berätta den gamla gudinnans berättelse. Ska man tro att det är sant?

Eller är det så författare fungerar? Såg en intervju med nån författarinna i förmiddags. Hon beskrev hur hennes böcker bara kom till henne och att hon själv inte hade kontroll över varken rollfigurer eller handling.

Det får mig att tänka på boken om min farmor som har grott i mitt hjärta under många år nu. Men jag har ännu inte hittat riktning på berättelsen. Varför jag vill skriva vet jag. Det finns så mycket jag skulle vilja fråga henne om, hur hon egentligen upplevde sitt liv och varför hon blev den hon var i slutet av sitt liv. Ovissheten om varför hon blev så bitter och avig och helt utan livsglädje. Jag älskade min farmor otroligt mycket, och gör det fortfarande, men hon var stundtals riktigt elak. Varför? Genom en roman tror jag att jag kan skapa en verklighet. Kanske inte den min farmor levde i, men som kan ge en möjlig förklaring.

Men efter de här två berättelserna från de andra författarna vet jag inte längre. Kanske kommer min farmor att berätta sin historia genom romanen jag ska skriva. Kanske är jag just nu inte redo att veta. Förhoppningsvis kommer jag att kunna skriva med lätthet när hon väl bestämmer att jag är redo att höra. En trevlig tanke - eller hur?

Under de senaste dagarna har jag råkat diskutera med olika personer om hur man ser på världen. Till skillnad från min mycket praktiska pojkvän så verkar jag vara en människa som lever otroligt mycket i nuet. Det enda som spelar någon som helst roll för mig är vad som händer och hur jag mår - NU. En dag är till och med för lång tidsperiod i det här avseendet. Om jag är glad just den här sekunden så ÄR jag glad. Är jag ledsen så är jag verkligen ledsen. Eftersom det här har kommit upp på i en hel del samtal de senaste dagarna så började jag fundera. Å så läste jag på lite om borderline-diagnoser igen. Det handlar ju väldigt mycket om att alla känslor är förstärkta och skiftar mycket från stund till stund. Kanske är det därför jag lever så mycket i nuet. För jag har ingen aning om hur jag kommer att må om fem minuter. Så det är bara att ta vara på de bra stunderna. Och det kan jag ärligt säga att jag gör nuförtiden.

En annan sak jag verkar ha tagit med mig från de tragiska dödsfallen under det senaste året är perspektiv. För att något ska klassificeras som en dålig händelse ska det verkligen vara dåligt. Att chefen skäller ut en är inte en dålig händelse. Att någon man älskar blir lite sjuk är inte en dålig händelse. Det är sånt som händer med jämna mellanrum. Som jag sa till pojkvännen igår kväll. Bara sådana saker som krossar ens hjärta är dåliga saker och förtjänar att man mår dåligt över det. Allt annat är meningslöst trassel som händer ibland. Och om ens hjärta krossas så gör det ont - fysiskt. Var glad om du aldrig haft den känslan. Men var så säker - den kommer att ta över dig vid mer än ett tillfälle i livet.

You can't play on broken strings.
You can't feel anything,
that your heart don't want to feel.
I can't tell you something that ain't real.
The truth hurts,
but a lie is worse.
How can I give any more?

Hoppet är det sista som lämnar människan. Visst var det så? Jo, allt kommer att bli bra. På ett eller annat sätt.

Varför tror jag alltid att det ska gå bra den här gången?
Nu ska allt gå mycket bättre.
Den här gången behöver jag inte bli besviken.
För nu ska jag sköta mig.

Jag sköter mig aldrig.
Jag gör aldrig som man ska.
Jag orkar ingenting.
Och det finns ingen att skylla på förutom mig.
Bara jag vet.
Bara jag kan förändra.
Men jag gör aldrig det!
Varför gör jag aldrig det?!

Och frågan är hur länge man har rätt att nöta på andra människor...