Ny blogg!

Jag har bytt bloggverktyg och passar samtidigt att slå ihop min vardagsblogg och bokbloggen.

Ni är välkomna till http://levaiflock.blogspot.com

Islam?

Samhällsprogrammet Agenda på SVT hade ett inslag om en muslimsk kvinna som blivit nekad utbildning eftersom hon bär "heltäckande" kläder (dvs. hon visar bara ögonen). Kommer inte ihåg vad den här klädseln heter men om du vet får du gärna informera mig.

Man bör veta att en muslimsk kvinna INTE MÅSTE bära någon sorts slöja. Det finns många kvinnor världen över som är praktiserande muslimer trots att de klär sig "som vanligt" (det som i Sverige är normal klädsel). Därför tycker inte jag att det kan vara en inskränkning i religionsfriheten att förbjuda slöja.

Men jag ska vara väldigt tydlig med att jag inte ser heltäckande kläder som hinder i ett jobb. Med fler kvinnor i olika former av slöjor kommer samhället anpassa sig och inte längre tycka att det är jobbigt att inte kunna se ansiktet på den man pratar med.

Huvudfrågan för mig är varför dessa kvinnor bär slöja. Islam-kortet funkar inte. Islam kräver inte slöja. Att kvinnor ändå vill bära dessa kläder kan jag förstå. Precis som jag trivs i jeans kan någon annan trivas i burka. Problemet är bara att jeans inte är en historisk symbol för kvinnoförtryck. För täckandet av kvinnokroppen är ett sätt att kontrollera henne. Det är att säga att kvinnans kropp inte tillhör henne utan männen i hennes familj.

Visst kan man påstå att kvinnor är fria att bära vilka kläder de vill. Och ja, det inkluderar burka. Men när man samtidigt inför en regel om runt vilka människor man bör täcka sig blir det fel. Om dessa kvinnor kunde ta av och på sig klädseln när de ville så skulle de vara fria på riktigt.

Var det då rätt att stänga av den här kvinnan från utbildning? NEJ! De skäl utbildningsanordnaren hade att stänga av henne var mest relaterade till hennes framtida yrkesliv. Att klasskamrater och lärare inte kunde se hennes ansiktsuttryck under undervisningen tycker jag är ett väldigt svagt skäl. Jag har då aldrig hört en lärare kommentera mitt minspel under en redovisning. Det kan inte vara en så stor grej. Och som hon själv sa: hon kanske utbildar sig för att arbeta utomlands där de här problemen inte skulle uppstå. Dessutom tror jag att det är viktigt att även dessa kvinnor får tillgång till samhället. Att hindra de från att studera leder bara till en stigmatisering.


Spöken och idioter

Jag kan inte sova. Gjorde ett försök men fick gå upp igen. Kramp i benen. Tabletter och sedan vänta en stund. TV 4+ sänder ett maraton av ett spök-skräpprogram. De letar efter spöken efter kändisar eller på välkända platser. Nyss hade de en utläggning om Marylin Monroe. Först tar medie nr 1 fram ett par örhängen. Dessa visar hon sedan till medie nr 2 och programledaren och berättar att de tillhört Marylin Monroe. Och efter det så börjar hon prata om vad hon fått fram när hon "pratat" med Marylin. Medie nr 2 hakar självklart på och det enda de gör att bekräfta eller spinna vidare på vad det andra mediet säger. Under tiden står programledaren och oohar och aahar. Dessutom tjatar medie nr 1 hela tiden om att hon har gåshud, tydligen bevisar det att hon pratar med Marylin Monroes ande.


Den älskade Marylin Monroe. Någon som har tips på bra biografi om henne föresten?

Att jag tror på andar och att man kan kommunicera med dem är inte konstigt... Jag har känt av min bror, morbror, mormor och farmor efter att de dött. För att inte tala om alla okända människor som sprang på mig förut. Jag har aldrig kunnat prata med dem, bara känt av vad de känt. Oftast vill de inte så mycket. Bara visa att de bryr sig. Hur som helst...

Bara för att jag tror att det är möjligt att prata med de döda betyder inte att jag inte ifrågasätter andra som säger att de kan prata med döda på beställning. Speciellt om det är pengar inblandat. Något som alltid gör mig misstänksam är folk som påstår att de är utbildade medier. Det finns oftast en aura av "jag-är-så-speciell-för-jag-kan-prata-med-dina-avlidna-nära-och-kära". Tyvärr, alla har den här förmågan. Jag tror att alla människor känner av andar varje dag. Det är något naturligt som man vänjer sig vid. Av något skäl blir en del människor stämplade som "känsliga" av sin omgivning och därefter börjar man känna efter och bli mer säker på sin sak.

Föda TVÅ fotbollslag?!

Visste ni att rekordet för största valpkull är 24 valpar. Det var en mastiff som ploppade ut två fotbollslag... Plötsligt känns Nonames kullar på ca 10 valpar som en liten trevlig skara. Decis kull vet vi ju redan att den var liten. Men 3 st är ett vanligt antal för taxar.

Kände bara att det var viktig information att dela med mig av. Nu ska jag kolla på när en knubbig unge ska banta. Sjukt program egentligen. Men under helgerna sänder de bara massa skit på tecknat-kanalerna. Så jag får väl hålla till godo.

Önskelista

Jag vet. Jag har alldeles nyss fyllt år och det smarta vore att lägga upp en önskelista innan man fyller år. Oddsen för att någon av mina närmaste känner för att ge mig en present helt appropå är små. Inte för att de inte skulle vilja (hoppas jag)... utan för att deras pengar är väl behövda i deras egen ekonomi.

Men jag är så sugen på att shoppa så jag har sysselsatt mig med lite fönstershopping på nätet. Kände bara att jag var tvungen att lägga upp någonting här för att visa världen.

         
        

Heroes - säsong 1 (men jag säger inte nej till resten av säsongerna)
Svampbob Fyrkant - filmen (älska den lilla fykanten och hans sura granne)
Bonniers stora bok om broderi (kanske leder till några fina dukar till välgöraren)
Kärlekens bok - Kathleen McGowan (fortsättningen på den omedelbara favoriten Den väntade)


Gnäll på läkarkåren

För varje gång jag ringer vårdcentralen för att förnya recepten (ungefär var tolfte dag) blir jag argare och argare för att läkarna inte gör något annat åt mina problem än just att skriva ut medicin. Jag är 24 år och beroende av Tradolan. Vilket skulle vara ok. Om läkarna åtminstone lyft ETT finger för att ta reda på varför jag har ont. Men nej. Blodprov är det enda de ids ta. Och inte ens det skulle hända om jag inte var lite envis. Läkarna verkar vara helt nöjda med att bara pumpa i mig mediciner.

Problemen börjar nu hopa sig allt eftersom jag känner av fler och fler av tradolanens bieffekter. För er som inte är så bevandrade i djungeln av smärtstillande (jag har fetstilat de bieffekter jag får):

Möjliga bieffekter av Tradolan:

Mycket vanliga: Illamående, yrsel.
Vanliga: Kräkning, svettning, muntorrhet, huvudvärk, förstoppning, dåsighet.
Mindre vanliga: Kväljningar, diarré, magbesvär, klåda, hudutslag. Hjärtpåverkan som hjärtklappning och lågt blodtryck kan förekomma hos fysiskt stressade personer.
Sällsynta: Muskelsvaghet, myrkrypningar, darrningar, svimning, aptitförändringar, dimsyn, blåstömningsbesvär. Olika psykiska biverkningar såsom förändring av sinnesstämning och uppfattningsförmåga, förändring av aktivitetsnivå, hallucinationer, förvirring. Allergiska reaktioner (t.ex. andnöd, väsande andning, ödem i hud och slemhinnor).
Mycket sällsynta: Krampanfall, förhöjt blodtryck, långsam puls, svårighet att andas. Anafylaktisk chock (mycket kraftig allergisk reaktion).

Det står dessutom på bipacksedeln att Tradolan är beroendeframkallande och därför inte ska användas under lång tid. Jag har ätit Tradolan sedan jag var 18 år (tror jag) - 6 år alltså. Och läkarna lyfter fortfarande inte ett finger för att göra något åt saken. Svenska läkare är väl fantastiska...


Lägg upp en bild

Nu har jag överanalyserat bloggsverige igen.

Varför är folk så överbeskyddande när det kommer till de bilder de lägger ut på internet? Om man är så rädd för att okända människor ska använda ens privata bilder kanske man inte ska lägga upp de på internet?! Så vitt jag vet så finns det inget hundraprocentigt säkert kopieringsskydd. Om man anstränger sig så kan vem som helst spara och kopiera de bilder man lägger ut.

Jag tycker man ska vara väldigt försiktig med vad man lägger ut på t.ex. bloggar. Man vet aldrig var det hamnar i slutändan. Bara för att man fotar, skriver och publicerar i sitt hem betyder inte att man har total kontroll över var materialet hamnar i slutändan.

En sak jag alltid reagerar på är barn och ungdomar som driver egna bloggar eller hemsidor. Har verkligen de här unga människorna all information som behövs för att göra bra val på internet? Visst, en del tänker nog till. Men alla? Det tror jag inte. För att inte tala om alla föräldrabloggar som lägger upp tonvis av bilder på sina barn. Jag förstår att man vill illustrera bloggen med bilder från verkligheten - men man borde nog ändå tänka sig för lite.


På mini-semester

För varje dygn jag spenderar här ute på Edet blir jag bara mer och mer bestämd för att jag vill bo på landet. Det är långsamt, visst, men det lugnar mig som inget annat. Speciellt när man kan ha hundarna lösa utan att oroa sig över något annat än möjligtvis grannens gås. Men får jag som jag vill kommer jag inte ens ha en granne. Jag vill ha ett ensamt hus i skogen där inte mina hundar, hästar, grisar och höns (inklusive tupp) kan störa någon - förutom mig. Och mig vågar ingen störa...


Minnestatuering

Sedan brorsan dog har jag velat göra en tatuering till minne av honom. Ett hundspann med förare såklart. Det var ju hans liv. Med tanke på motivet, plottrigt som fan, måste jag prata med en duktig tatuerare. Sedan får hon/han bestämma vars den är bäst lämpad och exakt hur den ska se ut. Jag vill inte gå runt med en svart blaffa, ingen supergigantisk och inte någonting som blir för plottrigt. Det där att veta vad som ska tas bort och inte är nog konstnären bättre på än jag är. Men det är en tatuering som definitivt ska bli gjord. Så fort pengar finns.

Än så länge får jag nöja mig med Gudinnans symbol. Gjorde den i Umeå 2007 (tror jag).


Och ja... min rygg är alltid så där finnig. Tyvärr.


Hunduppdatering

Har inte skrivit något om hundarna på ett tag. Så här kommer en uppdatering:

- De håller på att förstöra hela vänstra sidan av min kropp med ryckande och dragande i kopplen.
- Kia har börjat äta Stomax och hennes mage är MYCKET bättre. Skiten luktar inte surt längre och det är mindre mängder.
- Nonames operationssår har läkt jättebra.
- Deci behöver inte längre äta Stomax eftersom hennes mage är mycket bättre. Nu äter hon en blandning av Klass och Bonzo. och hon äter jättebra.

Så där har ni det. Hur mycket jag än gnäller och skäller på dem så är det mina älsklingar. De tre tjejer jag älskar mest i hela världen.  

De bra sidorna med Jehovas Vittnen

Väckarklockan i morse var ringklockan på ytterdörren. Första tanken var att min mamma pallrat sig hit nu när hon har min nya adress. Genom titthålet ser jag en finklädd mamma. Va fan! Mamma är aldrig finklädd. Speciellt inte om hon bara ska överraska sin dotter. Jag öppnar dörren och vad ser jag? Jo, ingen mamma men istället ett Jehovas Vittne med tillhörande sidekick (varför finns det alltid en som står precis bakom men inte säger ett ord?). Då kanske du tänker: Fy vad jobbigt. Jehovas Vittnen. Usch!


Men så tänker inte jag. Jag tycker om Jehovas Vittnen. Istället för att tänka på dem som jobbiga religiösa som försöker värva mig till deras sekt så är jag lugn. Att gå runt och sprida Bibelns ord är en stor del i deras religiositet. Det är något som gör DEM glada. Att stå där någon minut (för det blir aldrig längre än så om man inte gör misstaget att släppa in dem) och låta henne/honom visa mig lite bibelcitat tar en liten bit från min dag. Men hon/han gör detta för sin Gud.

Sedan tycker jag att Jehovas bevisar kristendomens budskap om kärlek på en punkt. Oavsett hur man ser ut kan de se rakt genom sömngegg i ögonen, rufsigt hår, inga kläder (jag var invirad i ett täcke, så inget snusk), en armé av dammråttor och annat skräp i hallen. Jag känner mig aldrig dömd på förhand. De kan verkligen konsten att se genom allt det yttre och bara se den goda människan innuti.

MEN! Jag är inte kristen, och tycker inte att allt de säger är vettigt. Man kan inte leva sitt liv efter Bibeln. Det är en bok skriven av ett gäng gamla gubbar. Det har inget att göra med Jesus läror. Vill du veta om Jesus läror? Läs den skönlitterära boken Den väntade av Kathleen McGowen. Åtminstone jag såg på kristendomen med helt nya ögon, trots att det är en fiktiv roman.


Roast på Berns

Igår var premiären av femmans nya humorprogram Roast på Berns. Jag är inte särskilt imponerad. Visst det fanns höjdpunkter. Men det blev ändå inte mer än lite fnitter från min sida. Inte ens de inblandade komikerna verkade särskilt roade. Bäst var helt klart Petra Mede och Björn Gustavsson. Skulle så gärna vilja hylla Özz också. Men det går inte. Inte den här gången.



En del av mig är glad att det inte var så bra. Nu behöver jag ju inte följa en till serie. Men Sverige behöver ett bra humorprogram. Jag får väl vänta tills Wipeout börjar. Hinderbanedeltagarna är visserligen amerikanska. Men Felix Herngren och den där filmrecensentsnubben är fortfarande kommentatorer. Det är elak humor när den är som bäst. Eller är det bara jag som gillar när folk slår sig?

Bildkälla: Kanal5.se


Idag är verkligen en helt annan dag.

Tänk vad saker kan svänga. Igår var jag alldeles orkeslös och bäst lämpad för en heldag i sängen stirrandes i taket. Och det hade nog blivit så också om inte älsklingen vågat sig hit. Istället för vägg blev det några timmar pizza och film.

Idag mår jag hur som helst mycket bättre. Och tack vare den här helomvändningen i humör har jag också upptäckt att mina hundar inte är så illa ändå. I morse när jag gick morgonpromenaden var de sina vanliga gulliga (men vaktiga) själv.

Så regeln är: mår jag bra är jag en bättre matte och får trevligare hundar. Tyvärr gäller fortfarande regeln om att ju sämre jag mår desto mer behöver jag snälla vovvar. Nåja. Man får inte allt här i världen. Och hundarna är ju faktiskt inte här enbart för mig. Jag har ju också ansvar i det hela.

Då var man 24 år...

... som om det skulle kännas någon skillnad. Jag är nog inte den enda som blir ännu mer lättirriterad på min födelsedag. Men tro nu inte att jag inte vill åldras. Jag älskar varje år jag lägger bakom mig och hur allt jag upplevt syns på min kropp. (Jag vet, 24 år, det syns inte så mycket än. Men bildligt menat.) Nej, det är allt runt omkring som irriterar mig.

Det enda jag önskar mig är en lugn dag med min älskling, snälla hundar och en magiskt uppackad lägenhet. Fint väder vore inte heller fy skam. Tyvärr verkar det som om ingen av dessa saker kommer att slå in. Istället fortsätter kroppen sin strejk och regnet börjar falla vilken sekund som helst. Älsklingen lyser med sin frånvaro och Kia har redan testat mitt tålamod.

I väntan på att den här dagen ska gå åt rätt håll så får jag väl lägga mig med en bok. Imorgon är en annan dag. Bokstavligt talat.

Från flyttröran

Efter 2 dagar av frenetiskt sökande så börjar jag inse att lådan med kablarna till TVn och besticken (hur de nu har kommit i samma låda) inte är med. Så jag kan inte äta och inte kolla TV. Det är ju det enda jag brukar göra! Snart blir det till att köpa plastbestick. Kanske Gudomarna förbarmar sig över mig imorgon... det är ju trots allt min födelsedag. Nåja. Fingrarna är svullna så nu är det nog bara lite film (på datorn) som gäller och sen blir det sängen.

Men jag har åtminstone hittat nya favoritkakor. Smakar underbart och när man kollar priset kan det nästan inte bli bättre. Underverket heter Coop Cookies.


Hela flocken

Min profilbild

Veronica

Långhårig dvärgtax: Deci-Litr, 7 år.
Blandras-husky: Noname, 10 år.
Blandras(husky, border collie): Kia, 2 år.
Nordsvensk travare: Forreider Lillalma.
Råttorna: Mary & Shelly.

De är min flock. De är mitt liv.

Kommentera Mera!
RSS 2.0


MusicPlaylist
Music Playlist at MixPod.com




plusikassan.se