LEVA i FLOCK

Begravningen var idag. Kusinens begravning. Det var så fint, och konstigt på samma gång. Självklart började jag böla när familjen kom ut. Så är det alltid med mig. Om andra människor gråter över riktigt ledsamma saker så börjar jag också läcka. Men det värsta kom sen.

När prästen läste upp en "hälsning" som Mattias flickvän hade skrivit. Det är ju helt ofattbart att förlora en pojkvän i den åldern. Jag vet inte vad jag skulle gjort. Jag vet inte om jag skulle klara det idag, med några fler år på nacken. Det enda jag kunde tänka på var Lottas sorg när vi tittade på Peos kropp. Det är en smärta jag aldrig vill veta av. Att förlora den person man har sin framtid planerad med. Vad gör man då? Var börjar man när den stadiga mattan ryckts bort under fötterna på en? Alla ensamma nätter och tysta stunder. Var tvungen att skriva ett sms att Han måste ta hand om sig. För olyckan kan vara framme när man minst anar det. Ingen vet egentligen vad framtiden innebär. Om man visste, skulle man ens vilja ta tag i den? Jag skulle nog mest troligt springa åt andra hållet. Det farligaste som finns är att älska. Ändå trillar man dit igen och igen...