Så har jag en kusin mindre...
Det är alltid sorgligt när unga människor lämnar oss. Och det blir inte bättre av att jag hela tiden upptäcker familjemedlemmar som jag borde känt bättre. Varför måste människor dö innan man lär sig att uppskatta de man ännu har kvar i livet? Och vad är mest tragiskt? Att jag antagligen inte kommer att lära mig något av allt som sker.
Jag kan inte påstå att jag kände honom. Mitt liv kommer inte att bli fattigare nu när han är borta. Men jag kan lova att mina tankar kommer att vara med honom och hans familj under lång tid. Sanningen är den att man inte behöver veta allt om familjen för att uppleva sorgen. Har jag lärt mig något under det senaste året så är det att familj alltid är familj. Oavsett vad de gör eller säger finns där alltid blodsband. Även om man inte har något gemensamt så är man för alltid förbundna med varandra.
Sorgen kan förlama, men den kan inte döda. Det finns ett fantastiskt citat ur Ronja Rövardotter som inte kan återskapas. Men leta gärna upp det. Mattis reaktion när SkallePer har dött är obetalbar. Den är både sann och stark. Jag kan känna smärtan. "Han fattas mig!"
Ta hand om varandra. Blessed be.
mycket bra skrivet kram.
Håller med! Tankarna finns där även om det är så, man kände inte honom men han var ju ändå en kusin!
