Hundlegend
En gång för längesedan levde människor och djur i evighet. Men så småningom blev det mer och mer människor och djur och allt mindre plats för dem att sova och leka och allt mindre mat för dem att äta. Djuren och människorna började kivas och slåss och förde till sist ett sådant oväsen att Stora Himlen inte stod ut längre.
Stora Himlen samlade ihop alla varelser och sa att man funnit en lösning. Från och med nu skulle ingen, bortsett från gudinnor och gudar, få leva för evigt. Varje varelse skulle få ett förgängligt liv, vilket betydde att de vid livets slut skulle dö. Stora Himlen, som inte ville påta sig ansvaret för att utmäta livslängden, hade beslutat att ropa ut ett antal år som varje enskild varelse fick ta ställning till.
När Stora Himlen ropade ut tusen år, svarade vildgåsen: "Ja! Jag!" Och när Stora Himlen ropade ut hundra år, svarade vildankan: "Ja! Jag!" Och när stora himlen ropade ut sextio år, sa hunden: "Ja!" Men människan var så långsam och klumpig att hon fick nöja sig med bara tretton år.
I högsta grad missnöjd med att blicka fram emot ett så kort liv framförde människan sina klagomål inför Stora Himlen. Men Stora Himlen var inte intresserad av klagomål utan föreslog att människan skulle reda ut sina problem med de andra varelserna. Så människan bad och tiggde alla djur om att få byta sina tretton år mot deras livslängder. Ingen visade sig vara intresserad förrän människan frågade hunden som samtyckte, eftersom hundar alltid tyckt om människor. Och människan blev så tacksam att den lovade att för alltid ta hand om hunden. Det är därför hunden varje nyårsafton får en mänsklig måltid till minne av sitt offer.
Texten är hämtad från boken Döttrarnas rike av Yang Erche Namu och Christine Mathieu. Det är en legend som finns i mosofolkets tradition. Mosofolket lever i södra Kina, i den mest obefolkade delen. Det är en minoritetsstam där kvinnor aldrig gifter sig och blir beroende av män. Hur som helst blev jag fascinerad av den här historien för att hunden är vördad. I de flesta kulturer ser hunden som något negativt. Det här är den första legend jag hört som visar det positiva samspelet mellan människor och hundar.
Stora Himlen samlade ihop alla varelser och sa att man funnit en lösning. Från och med nu skulle ingen, bortsett från gudinnor och gudar, få leva för evigt. Varje varelse skulle få ett förgängligt liv, vilket betydde att de vid livets slut skulle dö. Stora Himlen, som inte ville påta sig ansvaret för att utmäta livslängden, hade beslutat att ropa ut ett antal år som varje enskild varelse fick ta ställning till.
När Stora Himlen ropade ut tusen år, svarade vildgåsen: "Ja! Jag!" Och när Stora Himlen ropade ut hundra år, svarade vildankan: "Ja! Jag!" Och när stora himlen ropade ut sextio år, sa hunden: "Ja!" Men människan var så långsam och klumpig att hon fick nöja sig med bara tretton år.
I högsta grad missnöjd med att blicka fram emot ett så kort liv framförde människan sina klagomål inför Stora Himlen. Men Stora Himlen var inte intresserad av klagomål utan föreslog att människan skulle reda ut sina problem med de andra varelserna. Så människan bad och tiggde alla djur om att få byta sina tretton år mot deras livslängder. Ingen visade sig vara intresserad förrän människan frågade hunden som samtyckte, eftersom hundar alltid tyckt om människor. Och människan blev så tacksam att den lovade att för alltid ta hand om hunden. Det är därför hunden varje nyårsafton får en mänsklig måltid till minne av sitt offer.
Texten är hämtad från boken Döttrarnas rike av Yang Erche Namu och Christine Mathieu. Det är en legend som finns i mosofolkets tradition. Mosofolket lever i södra Kina, i den mest obefolkade delen. Det är en minoritetsstam där kvinnor aldrig gifter sig och blir beroende av män. Hur som helst blev jag fascinerad av den här historien för att hunden är vördad. I de flesta kulturer ser hunden som något negativt. Det här är den första legend jag hört som visar det positiva samspelet mellan människor och hundar.
Kommentarer
Trackback
