LEVA i FLOCK

Nu jävlar ska jag sätta igång med mitt projektarbete till instruktörsutbildningen. Och jag har inte valt en enkel uppgift precis. Kia ska lära sig att stanna på ett ställe tills jag ger henne tillåtelse att gå därifrån. Att vara stilla är inte hennes starkaste sida precis. Men jag måste säga att hon har lugnat ner sig avsevärt sedan jag tog henne. Nu ser hon inte småhundar som leksaker längre, och det kan vi tacka surpuppan Deci för. Hon har ju fortfarande en massa spring i kroppen men hon letar inte saker att tugga sönder längre. Ok, hon hade dragit ut soporna på köksgolvet igår. Så allt är inte perfekt, visst. Men hon är min hund så perfekt blir hon aldrig.

Nu har min nya dator kommit. Den är lite större än min gamla, men va fan, den fungerar. Nu behöver jag bara hitta en väska till den nya älsklingen. Helst en billig en som har handtag. Eftersom utbudet är så jääävla kasst på Björkis så måste jag nog ändå ta mig en tripp till nån storstad rätt snart. Varför, varför, varför har vi inte Djurmagasinet i Kiruna? De brukar iallafall ha Decis magräddare Stomax, och Klass också för den delen.

Idag har Noname hittat en ny hushållsmaskin att vara livrädd för - tryckkokaren. Snacka om mesig hund. Det enda jag såg var en vit pil (Noname) som kastade sig från köket, genom korridoren och ut i hallen. Vid nästa pust som mackapären gav ifrån sig kom hon in i vardagsrummet. Efter några försök att komma upp till mig i sängen så la hon sig istället på golvet. Och skakade som ett asplöv. Tydligen var den där tryckkokaren lika läskig som nyårsraketerna. Stackars lilla supermesiga vovve.

Och vad gäller Kia så var jag helnöjd med henne igår. Sista promenaden tog jag ut henne ensam och hade henne lös i skogen vid Ripan. Hon var så DUKTIG. Hela tiden höll hon koll på var jag var och väntade på mig om hon hamnade för långt bort. Vad jag blev mest överraskad av var att hon reagerade såmycket på visslingarna. Brukar nämnligen vissla när jag tycker att Noname springer lite för långt bort. Men att Kia skulle vara så duktig trodde jag inte. Inte en enda gång ignorerade hon mig. När det gäller inkallningen var hon inte lika duktig. Det tar lite för länge för henne att sätta fart. Men jag kom på att det kanske är lite av hennes förarvekhet som visar sig. För när jag satte/hukade mig ner så gick det mycket fortare.

Imorgon är en ny dag med helt nya problem.

Någon som vet om det går nån sjuka hos vovvar nu? Noname har nämnligen varit riktigt dålig i magen igår och i natt. Allt bara rinner och jag är inte särskilt glad åt att torka upp efter henne hela tiden. Dessutom så luktar det inte så gott här i lägenheten. Eller ärligt... det luktar skit. Med tanke på temperaturen där ute tänker jag då INTE öppna fönstrena och vädra. Får väl åka hem till morsan och andas lite frisk luft. Nåja, igår fick Noname i alla fall bara ris och ikväll tänkte jag bjuda på god middag av ris och torsk. Det brukar alltid fixa hennes mage. Även om det tar några dagar ibland. Men det känns som tortyr att lämna matvraket utan just mat.

Förhoppningsvis är det bara något som Noname har fått. För om jag får fyra diarré-hundar på halsen så tror jag att jag avlider. Eller bygger en provisorisk hundgård som de får sitta i.

Har man skotträdda hundar så hatar man väl raketerna på nyår? Neeej då. Jag älskar de färgglada smällarna mer än julafton. Vilket också kan bero på att jag är lite rädd för att öppna julklappar. Men det är en helt annan sak. Nyårsafton är alltså en höjdpunkt för mig. Men inte för vovvarna.

Noname fick stanna hos mamma det här året. Hon brukar nämligen vilja springa ner i källaren när det värsta börjar. Där kan vi snacka skotträdd hund. hon brukar bli smått omöjlig kring nyår. Förra året, när vi var i Umeå, så matvägrade hon till och med ett par dagar innan den stora dagen. Och det är ett stort steg för en hund som vanligen kastar i sig allt hon ser. Det här året har hon mått mycket bättre, men bara pga att det smälls mindre här än i Umeå. Enligt min mamma så vågade hon sig inte ut och pissa förrän vid åtta i morse. Och sista gången jag gick ut med henne igår var kring sex-sju. Så man behöver nog inte nämna att hon var riktigt nödig. Stackars blåsa.

Av de hundar som var med mig till terrassen så var bara Deci oberörd. Kia hörde en raket precis innan vi skulle gå in i huset och efter det tillbringade hon största delen av kvällen längst in under sängen. Bredvid låg den trogna Eitre som självklart måste trösta bebisen. Ne, han var lite rädd han också. Men ingen av de var ens i närheten så uppstressade som Noname brukar vara.

Nu när allt är över så gick det bra ändå. Jag fick min nyårspuss och hundarna verkar inte ha några bestående men. Till nästa nyår vill säga.

Hundarna har fått vara ute å springa en stund idag i vargropen. Det är tur att jag har bra pli på en av vovvarna. Med Noname har jag alltid lätt att få in galningen också. Kia följer ju bara Noname hela tiden. Idag var Eitre också med och det funkade bra på honom också. Lite frustrerad tror jag att han blev över sina korta ben, men vad gör man. Jag tycker i alla fall att han hänger med bra för att vara tax.

Kia är föresten inte så hemsk på inkallning som det kanske låter. Men det verkar vara nästan omöjligt att komma till matte när det finns så mycket spring i benen. Nu ska jag börja vänja av henne vid högenergi-fodret. Då kanske hon får en mer normal energimängd i kroppen. Hon har ju faktiskt gått upp i vikt lite grann sedan jag tog henne. Och nu måste jag nog få upp Noname nått kilo. Om inte annat så för att alla ska sluta gnälla om att hon är så mager. Visst, hon kanske ser mager ut jämfört med hur hon såg ut för några månader sen. Men det är för att hon var FET då.

På instruktörsutbildningen igår kväll var det Nonames tur att visa upp vilken fantastisk hundägare jag är. Det gick faktiskt över förväntan. Förutom att den stackars huskyn började frysa om tassarna på en gång. Ibland funderar jag på hur hon har klarat flera år ute i hundgård hos brorsan. Kanske var därför hon hade så mycket valpkullar, för att komma in i värmen.
Hur som helst så gick allmänlydnadsmomenten riktigt bra. Det var lite kul att komma med en icke-tävlingslydnad-hund. Men hon klarade ändå allt hur bra som helst. Och hon är väl mer lik de kursdeltagare som man kommer att utbilda sen. För om man inte har tänkt tävla med sin hund så är ju fot med kontakt nååågot överkurs. Det krävs så mycket att få till det så man måste nog vara väldigt målinriktad.

Nu har jag äntligen kommit igång ordentligt med Kias träning. Det blir mest lydnad nu när snön ligger djup och sparken behöver lite omvårdnad innan jag vågar mig ut med den. Men jävlar vad hon är arbetsvillig. Än så länge är det ju bara lek och väldigt lite krav på henne och då är det väl lätt att vara glad åt arbete. Kanske har jag äntligen en vovve som blir genuint glad åt jobbet och inte bara vill ha godis. Eller så är det jag som är mer positiv än tidigare när jag har tränat hund.

Utan någon större mängd träning har Kia iallafall kommit långt med både fotgåendet och stanna kvar. Idag hittade jag dessutom på ett riktigt bra sätt att få henne att sätta sig rakt vid min sida. En handrörelse utåt (framför henne) och så sitter hon mer parallellt med mig. Tänk vad enkelt det kan vara ibland. Något jag blev förvånad över är att hon har en tendens att gå bakom mig i "foten" istället för att gå fint bredvid. Men hon riktar ju uppmärksamheten mot mitt ansikte (läs: bakhuvud) så det får nog räknas som en mindre knix att få till.