Önska mig lycka till!
När klockan börjar närma sig mitt-i-nattten och jag inte är ett dugg trött trots att jag vaknat "normal" tid blir jag orolig. Är en uppåtperiod på väg?
Fast egentligen ska jag inte kalla det uppåtperiod. För jag känner mig inte uppåt i betydelsen glad. Av sömnlöshet får man konstant trötthet (självklart utan att kunna sova), ökad ångest, ökad depression och allmän rastlöshet. Att hemmet blir i princip skinande rent är ingen stor tröst. För jag hinner knappt se vad jag åstadkommit. Rastlösheten är alldeles för stor för att jag ska kunna stå still och ta in ett rums renhet. TV är inte ens att tänka på. Hjärnkapaciteten klarar inte av att följa handlingen, även i hjärndöda program som Vänner. Böcker kan gå bra vissa stunder. Men det blir att läsa om stora delar av texten. Förra uppåtperioden broderade jag mycket. Det kräver bara hjärnkapacitet i små doser. Det klarade jag av.
Jag är rädd för att falla tillbaka. Det känns som att något är på gång. Men det är inget som inte går att förhindra. Förhoppningsvis gör boken mig lite sömnigare så att jag kan ta vara på mörkret i sovrummet.
