LEVA i FLOCK

Sedan brorsan dog har jag velat göra en tatuering till minne av honom. Ett hundspann med förare såklart. Det var ju hans liv. Med tanke på motivet, plottrigt som fan, måste jag prata med en duktig tatuerare. Sedan får hon/han bestämma vars den är bäst lämpad och exakt hur den ska se ut. Jag vill inte gå runt med en svart blaffa, ingen supergigantisk och inte någonting som blir för plottrigt. Det där att veta vad som ska tas bort och inte är nog konstnären bättre på än jag är. Men det är en tatuering som definitivt ska bli gjord. Så fort pengar finns.

Än så länge får jag nöja mig med Gudinnans symbol. Gjorde den i Umeå 2007 (tror jag).


Och ja... min rygg är alltid så där finnig. Tyvärr.

Jag kommer ihåg när jag var tonåring. Hur jag slösade bort de åren med att falla längre och längre ner i depression och ångest. Om jag ändå hade vetat då vad jag vet nu. 

Livet är inte svårare än man gör det. Man måste kämpa för ett lyckligt liv. För mig har den största utmaningen varit att inte fälla krokben på mig själv. Det har tagit lång tid att inse att jag är min egen värsta fiende. 

Ångestattackerna återkommer med jämna mellanrum. Men jag vet att de går över. Bara jag är tålmodig och väntar nog länge. Depressionssymptomen är inte heller borta för att evighet. Som jag sa till den senaste (värdelösa) kuratorn jag besökte. Varje dag är en kamp på liv och död. Det är så jag ser det. Om jag förlorar hoppet på förbättring så förlorar jag mitt liv.

Oprah pratar med nån snubbe om en bok hans skrivit. Den handlar om hur män är, hur alla män är. En massa bullshit alltså. Alla killar är inte likadana. Alla tjejer är inte likadana. Och killar och tjejer är inte varandras motpoler. Människor är olika och lika, om man är man eller kvinna är inte något som bestämmer hur man uppför sig.

Hur som helst...

Jag kom att tänka på en grej som hände under Kirunafestivalen när jag satt och höll pojkvännen sällskap medan han stod på torget och sålde kläder.

En gammal och väldigt full gubbe kommer fram till mig och vill köpa en cigg. Jag har inte många kvar så jag säger nej. Men efter att han har tjatat några gånger vill jag bara få bort honom och hans stinkande andedräkt. Jag säger att han kan få cigaretten, men nej nej, han ska betala. Efter lite tjafs kommer pojkvännen fram. Han ser något irriterad ut. Till slut förhandlar han pris och fixar växel till fyllot. Efter att betalning och allt sånt skett så sätter sig gubben bredvid mig på stenkanten. Då gör älsklingen den gulligaste revirmarkering en kille kan göra. Han trycker sig in mellan mig och fyllot.

Jag har alltid haft svårt för killar som ska komma å rädda tjejen från alla jobbiga människor av det motsatta könet. Men här lyckas han att markera utan att vara otrevlig eller aggressiv. Hoppas bara jag får chansen att återbetala tjänsten någon gång.

När man är så säkra på varandra som han och jag är så är det bara kul att jävlas med resten av världen.

När jag sniffar runt på nya bloggar saknar jag oftast en bra presentation av personen. Det var det jag tänkte försöka mig på idag. Förhoppningsvis så går det utan att tråka ut er.

Född och uppvuxen i Kiruna, en bra bit ovanför polcirkeln. Gick naturbruksgymnasiet i Öjebyn, Piteå, vilket innebar att jag flyttade hemifrån när jag var 15 år. Sedan dess har jag bott i Umeå några år men är nu tillbaka i Kiruna. Har alltid haft mycket djur, genom åren har jag haft 2 kaniner, 4 hästar, 1 marsvin, 7 tamråttor och 3 hundar. Men inte alla på samma gång tack och lov. Jag har aldrig sålt eller avlivat ett friskt djur. Hos mig stannar man till döden. På gott och ont.

Mina framtidsdrömmar ändras ofta. Just nu strävar jag mot djursjukvårdarutbildningen, men för att komma in måste jag förbättra högskoleprov eller betyg. I höst ska jag göra försök på båda de sakerna.

Jag älskar att läsa och skriver mycket själv. Titta in på min bokblogg! Där finns det alltid tips på böcker att läsa. 

När det gäller film och TV så blandar jag tecknat med rysare och en stor portion bollywood (indiska filmer). Några av mina absoluta favoriter är Devdas, Natural born killer och Svampbob Fyrkant.

Har problem med smärta i leder och muskler men ingen diagnos. Sedan jag var tonåring har jag kämpat mot depression och ångest. Det är en kamp på liv och död som jag just nu vinner stort. Men eftersom jag vet att jag lätt kan befinna mig på den förlorande sidan så tar jag inget för givet.

Mitt livs största sorg var då min bror dog alldeles för ung. Det har varit svårt att finna någon mening i varför han inte fick vara kvar längre men ibland händer saker helt utan orsak.

I januari åker min pojkvän hem till Indien. Förhoppningsvis kommer han tillbaka utan en fru som hans föräldrar valt åt honom. Men om det blir slutet för den här kärlekshistorian så blir det. Jag har bestämt mig för att vara glad så länge det är möjligt.

En regning dag blev en tur till Kalix. Det behövdes lite mat och snacks. Jag hade världens lust att köpa ett gäng pocketböcker. Men om man tänker på att jag har typ 40 böcker jag inte läst än (sist jag räknade) så behöver jag verkligen inte fler böcker. Visst, jag älskar att läsa, men jag undrar om jag inte tycker om att hålla i böcker mer. Skulle vara perfekt att jobba på ett bibliotek. Men den förjävliga arbetsmarknaden vill jag definitivt inte ge mig in i. Och med en högerregering, hur länge kommer biblioteken att finnas (och vara avgiftsfria)?

Efter bilfärd och mat så är vi åter tillbaka i gamla stugan med brasan tänd och fyra trötta jyckar liggandes lite överallt. Det känns inte helt jobbigt att solen lyste med sin frånvaro. En regnig sommardag är inte helt hopplös. Men om nån vädergud skulle läsa det här så tycker jag fortfarande mer om solen. Skicka inte ner nå regn för min skull.

Man måste väl säga nånting om Micheal Jackson. Han är död. Det är tråkigt för hans familj och särskilt hans barn. Men den största artisten någonsin? Den största artisten under 80-talet, och början av 90-talet, kan jag gå med på. Då gjorde han bra skivor. Men efter det... Världens största artist någonsin är helt klart Madonna. Hon har lyckats med något som Micheal misslyckades kapitalt med - att förnya både image och musik. Och 50 år gammal är hon fortfarande het för ungdomar. Hur många artister kan säga det? Är inte särskilt förtjust i hennes musik. Men hon är en förebild som driftig företagare och kvinna.

Det kändes som att det tog en evighet men nu är vi framme i stugan. Hundarna fick tuppjuck och har betett sig som tokar (sprungit runt runt runt), men de blev rastade tillslut. Nu har jag satt på tre element och gjort upp eld. Så nu sitter vi här med te och mackor och halvmyser. Det skulle varit helmysigt om det varit över 10 grader här inne. Och om det hade varit något bättre än Beck på TV. Nåja, man tar vad man haver.

Be till gudarna och gudinnorna att vädret ska lysa på oss de närmaste dagarna. Enligt prognosen ska det vara pissväder men man kan ju alltid hoppas att de har fel. Eller be att de ska få fel.

Jag och M har varit på stan idag med alla hundarna. Det är ett mindre kaos men nu är de åtminstone lugna. Och jag är också lugn nu efter att jag fått min choklad. Var minst sagt sugen i morse.

Nu sitter vi och tittar på Date my ex. Det har blivit en daglig del av vår tv-ritual. Inte för att det är en bra serie. Jo och Slade var förlovade, bröt förlovningen, gjorde slut, blev ihop igen och gjorde slut igen. Nu ska Jo hitta en ny kille. Varje vecka kommer 3 nya killar och varje vecka är det bara en kille som får stanna. Var kommer exet in då? Jo, killarna bor hos Slade medans de datar Jo. Killen som fick stanna första veckan går inte ihop med Slade. Nu ser det ut som att det blir slagsmål.

Varför är det ingen som pratar om aggression som ett manlighetsproblem? Småkillar får bråka litegrann för att de är just killar. Ingen borde få visa upp någon slags destruktiv aggression. Arg måste man ju få bli men om känslan leder till att andra människor eller en själv skadas så borde ju någon säga stopp.

Jag kommer fortfarande ihåg när jag gick i lågstadiet och en kille i min klass var på mig och min kompis hela tiden, kallade oss fula namn och drog oss i håret och knuffades. När vi gick till läraren eftersom det verkade omöjligt att få honom att sluta (det hade gått mycket längre än bara lite retande) sa hon att han var kär i oss. Vi skulle alltså vara glada (!) att han trakasserade oss. Då reagerade jag inte särskilt mycket men förstod inte varför fröken inte ville hjälpa oss. För mig var det inte det minsta roligt. Jag säger bara: Om en lärare säger något liknande till mina barn så kommer inte den läraren vara lärare åt mina barn så länge till. Varför lära små tjejer att man måste ta våld med kärleken? Vi vill väl undvika att kvinnor accepterar våldsammheter i förhållanden, eller?