Önska mig lycka till!
När klockan börjar närma sig mitt-i-nattten och jag inte är ett dugg trött trots att jag vaknat "normal" tid blir jag orolig. Är en uppåtperiod på väg?
Fast egentligen ska jag inte kalla det uppåtperiod. För jag känner mig inte uppåt i betydelsen glad. Av sömnlöshet får man konstant trötthet (självklart utan att kunna sova), ökad ångest, ökad depression och allmän rastlöshet. Att hemmet blir i princip skinande rent är ingen stor tröst. För jag hinner knappt se vad jag åstadkommit. Rastlösheten är alldeles för stor för att jag ska kunna stå still och ta in ett rums renhet. TV är inte ens att tänka på. Hjärnkapaciteten klarar inte av att följa handlingen, även i hjärndöda program som Vänner. Böcker kan gå bra vissa stunder. Men det blir att läsa om stora delar av texten. Förra uppåtperioden broderade jag mycket. Det kräver bara hjärnkapacitet i små doser. Det klarade jag av.
Jag är rädd för att falla tillbaka. Det känns som att något är på gång. Men det är inget som inte går att förhindra. Förhoppningsvis gör boken mig lite sömnigare så att jag kan ta vara på mörkret i sovrummet.
Ont, ont, tabletter och bieffekter
Men smärtan skulle jag gärna vara utan. Och särskilt eftersom tradolanen inte tar bort all smärta längre. Dessutom har jag senaste tiden märkt av att jag får en hel del bieffekter av dem.
- Illamående & kräkning (äter därför alltid mot-illamående-medicin tillsammans med tradolanen)
- Muntorrhet
- Dåsighet
- Myrkrypningar (ibland)
- Synförändringar
- Huvudvärk
Det lutar mot att jag vill byta värkmedicin. Men att få något starkare, särskilt utan en diagnos, kan nog bli riktigt svårt. Egentligen vill jag ju inte ha några nya mediciner heller. Vore mycket bättre att försöka lösa grundproblemet istället.
Men nu är saker som de är. Bara att göra det bästa av situationen. Knapra i sig tabletter och lägga sig med en kudde under knäna (för skönare benställning) och en bok i händerna.
