Ashimas bok - Caroline Giertz
De första meningarna på baksidan av boken är:
Gud hade en hustru. Det här är hennes berättelse.
Inledningen av boken beskriver hur författaren fått en kallelse av Ashera - en gammal gudinna som dyrkades för lääääänge sen. Ashera kallade henne att skriva hennes berättelse. Och det gjorde hon. Tydligen satte hon sig att skriva med det klara syftet att berätta den gamla gudinnans berättelse. Ska man tro att det är sant?
Eller är det så författare fungerar? Såg en intervju med nån författarinna i förmiddags. Hon beskrev hur hennes böcker bara kom till henne och att hon själv inte hade kontroll över varken rollfigurer eller handling.
Det får mig att tänka på boken om min farmor som har grott i mitt hjärta under många år nu. Men jag har ännu inte hittat riktning på berättelsen. Varför jag vill skriva vet jag. Det finns så mycket jag skulle vilja fråga henne om, hur hon egentligen upplevde sitt liv och varför hon blev den hon var i slutet av sitt liv. Ovissheten om varför hon blev så bitter och avig och helt utan livsglädje. Jag älskade min farmor otroligt mycket, och gör det fortfarande, men hon var stundtals riktigt elak. Varför? Genom en roman tror jag att jag kan skapa en verklighet. Kanske inte den min farmor levde i, men som kan ge en möjlig förklaring.
Men efter de här två berättelserna från de andra författarna vet jag inte längre. Kanske kommer min farmor att berätta sin historia genom romanen jag ska skriva. Kanske är jag just nu inte redo att veta. Förhoppningsvis kommer jag att kunna skriva med lätthet när hon väl bestämmer att jag är redo att höra. En trevlig tanke - eller hur?
