LEVA i FLOCK

Väckarklockan i morse var ringklockan på ytterdörren. Första tanken var att min mamma pallrat sig hit nu när hon har min nya adress. Genom titthålet ser jag en finklädd mamma. Va fan! Mamma är aldrig finklädd. Speciellt inte om hon bara ska överraska sin dotter. Jag öppnar dörren och vad ser jag? Jo, ingen mamma men istället ett Jehovas Vittne med tillhörande sidekick (varför finns det alltid en som står precis bakom men inte säger ett ord?). Då kanske du tänker: Fy vad jobbigt. Jehovas Vittnen. Usch!

Men så tänker inte jag. Jag tycker om Jehovas Vittnen. Istället för att tänka på dem som jobbiga religiösa som försöker värva mig till deras sekt så är jag lugn. Att gå runt och sprida Bibelns ord är en stor del i deras religiositet. Det är något som gör DEM glada. Att stå där någon minut (för det blir aldrig längre än så om man inte gör misstaget att släppa in dem) och låta henne/honom visa mig lite bibelcitat tar en liten bit från min dag. Men hon/han gör detta för sin Gud.

Sedan tycker jag att Jehovas bevisar kristendomens budskap om kärlek på en punkt. Oavsett hur man ser ut kan de se rakt genom sömngegg i ögonen, rufsigt hår, inga kläder (jag var invirad i ett täcke, så inget snusk), en armé av dammråttor och annat skräp i hallen. Jag känner mig aldrig dömd på förhand. De kan verkligen konsten att se genom allt det yttre och bara se den goda människan innuti.

MEN! Jag är inte kristen, och tycker inte att allt de säger är vettigt. Man kan inte leva sitt liv efter Bibeln. Det är en bok skriven av ett gäng gamla gubbar. Det har inget att göra med Jesus läror. Vill du veta om Jesus läror? Läs den skönlitterära boken Den väntade av Kathleen McGowen. Åtminstone jag såg på kristendomen med helt nya ögon, trots att det är en fiktiv roman.