LEVA i FLOCK

Jag vet. Jag har alldeles nyss fyllt år och det smarta vore att lägga upp en önskelista innan man fyller år. Oddsen för att någon av mina närmaste känner för att ge mig en present helt appropå är små. Inte för att de inte skulle vilja (hoppas jag)... utan för att deras pengar är väl behövda i deras egen ekonomi.

Men jag är så sugen på att shoppa så jag har sysselsatt mig med lite fönstershopping på nätet. Kände bara att jag var tvungen att lägga upp någonting här för att visa världen.

         
        

Heroes - säsong 1 (men jag säger inte nej till resten av säsongerna)
Svampbob Fyrkant - filmen (älska den lilla fykanten och hans sura granne)
Bonniers stora bok om broderi (kanske leder till några fina dukar till välgöraren)
Kärlekens bok - Kathleen McGowan (fortsättningen på den omedelbara favoriten Den väntade)

För varje gång jag ringer vårdcentralen för att förnya recepten (ungefär var tolfte dag) blir jag argare och argare för att läkarna inte gör något annat åt mina problem än just att skriva ut medicin. Jag är 24 år och beroende av Tradolan. Vilket skulle vara ok. Om läkarna åtminstone lyft ETT finger för att ta reda på varför jag har ont. Men nej. Blodprov är det enda de ids ta. Och inte ens det skulle hända om jag inte var lite envis. Läkarna verkar vara helt nöjda med att bara pumpa i mig mediciner.

Problemen börjar nu hopa sig allt eftersom jag känner av fler och fler av tradolanens bieffekter. För er som inte är så bevandrade i djungeln av smärtstillande (jag har fetstilat de bieffekter jag får):

Möjliga bieffekter av Tradolan:

Mycket vanliga: Illamående, yrsel.
Vanliga: Kräkning, svettning, muntorrhet, huvudvärk, förstoppning, dåsighet.
Mindre vanliga: Kväljningar, diarré, magbesvär, klåda, hudutslag. Hjärtpåverkan som hjärtklappning och lågt blodtryck kan förekomma hos fysiskt stressade personer.
Sällsynta: Muskelsvaghet, myrkrypningar, darrningar, svimning, aptitförändringar, dimsyn, blåstömningsbesvär. Olika psykiska biverkningar såsom förändring av sinnesstämning och uppfattningsförmåga, förändring av aktivitetsnivå, hallucinationer, förvirring. Allergiska reaktioner (t.ex. andnöd, väsande andning, ödem i hud och slemhinnor).
Mycket sällsynta: Krampanfall, förhöjt blodtryck, långsam puls, svårighet att andas. Anafylaktisk chock (mycket kraftig allergisk reaktion).

Det står dessutom på bipacksedeln att Tradolan är beroendeframkallande och därför inte ska användas under lång tid. Jag har ätit Tradolan sedan jag var 18 år (tror jag) - 6 år alltså. Och läkarna lyfter fortfarande inte ett finger för att göra något åt saken. Svenska läkare är väl fantastiska...

Nu har jag överanalyserat bloggsverige igen.

Varför är folk så överbeskyddande när det kommer till de bilder de lägger ut på internet? Om man är så rädd för att okända människor ska använda ens privata bilder kanske man inte ska lägga upp de på internet?! Så vitt jag vet så finns det inget hundraprocentigt säkert kopieringsskydd. Om man anstränger sig så kan vem som helst spara och kopiera de bilder man lägger ut.

Jag tycker man ska vara väldigt försiktig med vad man lägger ut på t.ex. bloggar. Man vet aldrig var det hamnar i slutändan. Bara för att man fotar, skriver och publicerar i sitt hem betyder inte att man har total kontroll över var materialet hamnar i slutändan.

En sak jag alltid reagerar på är barn och ungdomar som driver egna bloggar eller hemsidor. Har verkligen de här unga människorna all information som behövs för att göra bra val på internet? Visst, en del tänker nog till. Men alla? Det tror jag inte. För att inte tala om alla föräldrabloggar som lägger upp tonvis av bilder på sina barn. Jag förstår att man vill illustrera bloggen med bilder från verkligheten - men man borde nog ändå tänka sig för lite.

Väckarklockan i morse var ringklockan på ytterdörren. Första tanken var att min mamma pallrat sig hit nu när hon har min nya adress. Genom titthålet ser jag en finklädd mamma. Va fan! Mamma är aldrig finklädd. Speciellt inte om hon bara ska överraska sin dotter. Jag öppnar dörren och vad ser jag? Jo, ingen mamma men istället ett Jehovas Vittne med tillhörande sidekick (varför finns det alltid en som står precis bakom men inte säger ett ord?). Då kanske du tänker: Fy vad jobbigt. Jehovas Vittnen. Usch!

Men så tänker inte jag. Jag tycker om Jehovas Vittnen. Istället för att tänka på dem som jobbiga religiösa som försöker värva mig till deras sekt så är jag lugn. Att gå runt och sprida Bibelns ord är en stor del i deras religiositet. Det är något som gör DEM glada. Att stå där någon minut (för det blir aldrig längre än så om man inte gör misstaget att släppa in dem) och låta henne/honom visa mig lite bibelcitat tar en liten bit från min dag. Men hon/han gör detta för sin Gud.

Sedan tycker jag att Jehovas bevisar kristendomens budskap om kärlek på en punkt. Oavsett hur man ser ut kan de se rakt genom sömngegg i ögonen, rufsigt hår, inga kläder (jag var invirad i ett täcke, så inget snusk), en armé av dammråttor och annat skräp i hallen. Jag känner mig aldrig dömd på förhand. De kan verkligen konsten att se genom allt det yttre och bara se den goda människan innuti.

MEN! Jag är inte kristen, och tycker inte att allt de säger är vettigt. Man kan inte leva sitt liv efter Bibeln. Det är en bok skriven av ett gäng gamla gubbar. Det har inget att göra med Jesus läror. Vill du veta om Jesus läror? Läs den skönlitterära boken Den väntade av Kathleen McGowen. Åtminstone jag såg på kristendomen med helt nya ögon, trots att det är en fiktiv roman.

Hur kan man vara pro-ana? Det är ungdomar som vill utveckla anorexia och ser det som en livsstil för att bli smal istället för den psykiska sjukdom det faktiskt är! Hur kan man sträva efter att utveckla en sådan förödande sjukdom? Fast egentligen så har väl de här tjejerna (och killarna) redan utvecklat anorexia. Att ständigt sträva efter att bli smal och inte se själv hur smal man är, det är ju solklara tecken på anorexia. Pro-ana rörelsen (för det är en rätt stor grupp människor som ansluter sig till tankegången) är nog mest ett sätt att rättfärdiga sin sjukdom och därmed inte behöva ta tag i den.

Det mest tragiska är att ätstörningar, precis som andra självskadebeteenden, är smittsamt. Om en människa (ofta ung kvinna) som mår dåligt hör om någon annan som löst sitt problem genom att skära sig eller spy upp mat så blir det lätt så att också hon (eller han) provar. Och precis som knark så behövs det bara en gång för att man ska fastna i en nedåtgående spiral.

Själv har jag armarna fulla med ärr och hoppas verkligen att jag någon gång ska kunna berätta om varför jag skar mig för mina barn utan att de själv går och gör det. Trots att jag inte ens har tänkt skaffa barn de närmaste åren så oroar jag mig redan för det. Det skulle krossa mitt hjärta att se rakbladsskador på mina barns armar. Och veta att det är mitt fel.

Kan inte riktigt släppa det där med karma. Eftersom älsklingen är sikh och tror på hela det där reinkarnation - karma grejen blir jag så irriterad när min fattningsförmåga inte räcker till.

Karma innebär ju att vi får tillbaka det vi sänder ut i världen. Så längt är jag med. Men varför ska jag lida för saker jag gjorde i mitt förra liv? Jag har ju ingen kontroll över det idag. Varför vill gud straffa mig för något jag inte kan göra något åt idag? Jag har ingen chans att förbättra mig. Var jag en dålig människa i mitt förra liv så kommer mitt nuvarande liv bli dåligt. Och visst, det finns en tanketradition som säger att människor som lider av dålig karma från förra livet har lättare att skapa god karma i detta liv (och därmed ligga på plus till nästa liv). Men jag vill vara lycklig idag!

Visst, jag tror inte på den sortens karma som beror på vad jag gjort i mitt förra liv. Jag tror att karma fungerar omedelbart. Det jag skickar ut får jag tillbaka, nu. Och det är grundat i logik också. Om jag är glad och trevlig mot människor kommer de med största sannolikhet vara trevliga tillbaka. Men det fungerar också på så sätt att jag kan skicka ut önskningar i universum och de kommer att bönhöras. Om jag tror att jag kommer få en Lambourgini så får jag det också, förr eller senare.

Men oavsett vad jag tror - älsklingen tror på den konstiga versionen av karma. Och det påverkar mig. Det är viktigt vad han tror om mig och mitt förhållande till världsalltet. Jag vill åtminstone förstå vad det är han tror på... suck...

Jag vet att jag inte riktigt greppat karma-begreppet. Kan du ge mig en lättfattad och hyfsat kort förklaring så gör det gärna!

Jag vill inte se foto på din lunch, middag, frukost eller något annat mål. Har sett alldeles för många bilder på havregrynsgröt med russin/hallon/sylt som ska göra bilden lite mer intressant. Tyvärr, gröt är alltid gröt. Och det är aldrig intressant.

Jag vill inte läsa om vad du ska göra. Gör det istället och skriv om det senare. Om det var något intressant. 

Om du ska lägga in bilder från en fest eller annan social sammankomst - snälla! - välj ut de bästa två eller tre bilderna. Jag har annat för mig än att vänta på att mitt halvsega internet ska ladda upp ointressant bild efter ointressant bild.

Så är du just nu på väg att lägga upp ännu ett tråkigt inlägg på din blogg - lägg istället upp en sån här gnällig text om vad du inte vill läsa i andras bloggar. Jag har säkert glömt nått...