Uppskruvad Veronica...
Hur som helst. Att välja kalender är ett stort beslut som inte görs lättare av att jag är extremt petig. Den måste vara lagom stor med nog stor yta att skriva på. Varje uppslag måste visa en hel vecka, men utan sånna där smala kolumner som man får plats med typ två ord per rad. 2008 års almanacka har jag varit väldigt nöjd med. Men den har ju hängt med ett helt år så man är ju lagom less på den. Dessutom vill jag ha en mer färgglad framsida i år.
Som ni kanske märker är det ett komplicerat beslut. Och snart är det nyårsafton. Sen har man bara en vecka på sig. För det är helt otänkbart att den jag har tar slut innan jag skaffat en ny. Som sagt... PANIK!!!
Blodbadet på vinkelvägen
Kvar finns bara lilla Aurora. Morsans teori var att hon var den enda som var nog smal att komma in bakom bokhyllan. Kanske sant. Men man kan ju undra vem som har fetat upp mina råttor? hrmm... Nu ska jag inte kasta skit på folk. Det är ju ingens fel. Och det går ju inte att göra något åt. Om det inte är nån som känner Jesus nog bra för att be om en tjänst? Fast om sanningen ska fram så har jag nog ett antal människor som behöver återuppståndelsen lite mer.
Aurora verkar då må bra. Hon har inte lärt sig någonting. Hundarna är hon definitivt inte rädda för. I morse bet hon Kia i örat. Men det är bara normalt sur-råtta beteende. Den enda skadan hon har är på en klo som böjt sig litegrann. Kanske handhålles änglar åt råttor också.
R.I.P.
Alice, Tia, Simone och Judith
Så har jag en kusin mindre...
Det är alltid sorgligt när unga människor lämnar oss. Och det blir inte bättre av att jag hela tiden upptäcker familjemedlemmar som jag borde känt bättre. Varför måste människor dö innan man lär sig att uppskatta de man ännu har kvar i livet? Och vad är mest tragiskt? Att jag antagligen inte kommer att lära mig något av allt som sker.
Jag kan inte påstå att jag kände honom. Mitt liv kommer inte att bli fattigare nu när han är borta. Men jag kan lova att mina tankar kommer att vara med honom och hans familj under lång tid. Sanningen är den att man inte behöver veta allt om familjen för att uppleva sorgen. Har jag lärt mig något under det senaste året så är det att familj alltid är familj. Oavsett vad de gör eller säger finns där alltid blodsband. Även om man inte har något gemensamt så är man för alltid förbundna med varandra.
Sorgen kan förlama, men den kan inte döda. Det finns ett fantastiskt citat ur Ronja Rövardotter som inte kan återskapas. Men leta gärna upp det. Mattis reaktion när SkallePer har dött är obetalbar. Den är både sann och stark. Jag kan känna smärtan. "Han fattas mig!"
Ta hand om varandra. Blessed be.
Fel väg men roligt som fan
Det som tog mest stryk på vår lilla resa var helt klart jag och sparken. Nu väntar jag på att träningsvärken ska gå över innan jag ids lappa ihop sparken och åka ut igen. Det var ju verkligen kul. Å Lotta hade rätt, jag behöver en broms.
natti natti
Enkelt uttryckt gick det sådär. Den långa historien går så här. Kia skötte sig bra när vi väl fick upp lite fart. Hon har så mycket spring i benen att hälften vore nog. Men gamlingen Noname var inte lika pigg i benen. Hon ville helst gå på sidan om gångbanan, det är ju där alla roliga lukter finns. Vilket gjorde att hon mest sinkade oss. Kanske går det bättre om jag kör längs vägarna i varggropen. Med lite tur behöver man inte bromsa så mycket för folk och trafikljus å sånt. Förhoppningsvis kan Noname vara med å dra ett tag till. När man väl börjar bli gammal och stel går det bara utför. Inshallah får hon behålla hälsan några år till.
Äntligen känns kroppen lugn och stilla. Nu blir det sömn tlls imorgon. Med lite tur kan jag läsa ett par sidor innan ögonlocken faller igen.
NU jävlar blir det åka av!
Å vad gäller bilder på Kia...hrm... så är de påväg. Jag måste bara hitta sladden som ska gå mellan kamera och dator. Någonstans bland min nerpackade lägenhet ligger den... Så vänta inte uppe. Det kan ta ett tag. Ett långt tag. :)
Kaos i skogen
Lilla Doris har bott här några dagar nu. Tog ut henne, Deci, Noname och Kia på en liten promenad i Varggropen på vägen hem från stallet. Det började med att Doris och Kia rymde från bilen. Men det var snabbt åtgärdat tack vare godispåsen i fickan. Först hade jag alla kopplade. Men det var ett mindre kaos så ganska snabbt fick Doris och Noname vara lösa. Valpen Doris tycker inte alls om kopplet och beter mig mer som en bockande häst än en fyra månaders husky.
Promenaden påminde mig iallafall om hur mysiga valpar är i den där åldern. Allt är så enkelt när man inte behöver oroa sig för att de ska springa bort. Å så har de ju så snygg spring-stil. Det är ett under att de ens tar sig framåt, fötterna verkar ju mest kastas lite hit och dit.
