Manlighetsproblemet
Jag och M har varit på stan idag med alla hundarna. Det är ett mindre kaos men nu är de åtminstone lugna. Och jag är också lugn nu efter att jag fått min choklad. Var minst sagt sugen i morse.
Nu sitter vi och tittar på Date my ex. Det har blivit en daglig del av vår tv-ritual. Inte för att det är en bra serie. Jo och Slade var förlovade, bröt förlovningen, gjorde slut, blev ihop igen och gjorde slut igen. Nu ska Jo hitta en ny kille. Varje vecka kommer 3 nya killar och varje vecka är det bara en kille som får stanna. Var kommer exet in då? Jo, killarna bor hos Slade medans de datar Jo. Killen som fick stanna första veckan går inte ihop med Slade. Nu ser det ut som att det blir slagsmål.
Varför är det ingen som pratar om aggression som ett manlighetsproblem? Småkillar får bråka litegrann för att de är just killar. Ingen borde få visa upp någon slags destruktiv aggression. Arg måste man ju få bli men om känslan leder till att andra människor eller en själv skadas så borde ju någon säga stopp.
Jag kommer fortfarande ihåg när jag gick i lågstadiet och en kille i min klass var på mig och min kompis hela tiden, kallade oss fula namn och drog oss i håret och knuffades. När vi gick till läraren eftersom det verkade omöjligt att få honom att sluta (det hade gått mycket längre än bara lite retande) sa hon att han var kär i oss. Vi skulle alltså vara glada (!) att han trakasserade oss. Då reagerade jag inte särskilt mycket men förstod inte varför fröken inte ville hjälpa oss. För mig var det inte det minsta roligt. Jag säger bara: Om en lärare säger något liknande till mina barn så kommer inte den läraren vara lärare åt mina barn så länge till. Varför lära små tjejer att man måste ta våld med kärleken? Vi vill väl undvika att kvinnor accepterar våldsammheter i förhållanden, eller?
