LEVA i FLOCK

När klockan börjar närma sig mitt-i-nattten och jag inte är ett dugg trött trots att jag vaknat "normal" tid blir jag orolig. Är en uppåtperiod på väg?

Fast egentligen ska jag inte kalla det uppåtperiod. För jag känner mig inte uppåt i betydelsen glad. Av sömnlöshet får man konstant trötthet (självklart utan att kunna sova), ökad ångest, ökad depression och allmän rastlöshet. Att hemmet blir i princip skinande rent är ingen stor tröst. För jag hinner knappt se vad jag åstadkommit. Rastlösheten är alldeles för stor för att jag ska kunna stå still och ta in ett rums renhet. TV är inte ens att tänka på. Hjärnkapaciteten klarar inte av att följa handlingen, även i hjärndöda program som Vänner. Böcker kan gå bra vissa stunder. Men det blir att läsa om stora delar av texten. Förra uppåtperioden broderade jag mycket. Det kräver bara hjärnkapacitet i små doser. Det klarade jag av.

Jag är rädd för att falla tillbaka. Det känns som att något är på gång. Men det är inget som inte går att förhindra. Förhoppningsvis gör boken mig lite sömnigare så att jag kan ta vara på mörkret i sovrummet.

Uppvaknandet imorse var inte det mysigaste kan jag upplysa om. Musklerna i bröstkorgen drog ihop sig så att jag knappt kunde andas. Kan ha skrikit rakt ut, eller så ville jag bara det. Det var första gången jag vaknade, vid 6-7-tiden när älsklingen klev upp och gick iväg till jobbet. Efter det har jag vaknat ett antal gånger. Varje gång av helt otrolig smärta i bröstet. Antagligen har det utlösts av att jag rullat över på sidan i sömnen. Nåja, det har gått över nu.

Igår när jag och Milla skulle till ÖB och handla fick jag nästan hjärtattack. När jag skulle hämta upp Milla gick jag upp till henne, hundarna fick stanna i bilen. När vi kom ner igen så såg jag inte Kia någonstans när jag tittade in i bilen. Hade någon stulit henne? Men bilen hade ju varit låst. Hjärtat började slå lite fortare. Kollade mer noggrannt men hittade ingen Kia. Så jag öppnar bildörren på förarsidan och vad ser jag? Kia-gumman har klämt ner sig vid pedalerna. Hon vet att hon inte får vara på sätena (hon ska sitta med Noname i bagaget) så jag antar att hon försökt gömma sig för mig. Jag fick mig ett gott skratt, förpassade Kia till bagaget igen och så åkte vi. När vi varit på ÖB och handlat låg hon på precis samma ställe. Den hunden är inte riktigt frisk. Men hon slutar aldrig att överraska.


Kia-gumman med bus i blicken.

Kom-ihåg: Lämna aldrig bilen på när Kia ska vara ensam där en stund. Det kan sluta med en skenande bil.

HUNDENS DAGBOK

07.00 - Tjohoo, en promenad. Det är det bästa som finns!

08.00 - Tjohoo, hundmat. Det är det bästa som finns!

09.00 - Tjohoo, ungarna är uppe. Det är det bästa som finns!

12.00 - Tjohoo, leka i trädgården. Det är det bästa som finns!

14.00 - Tjohoo, åka bilen. Det är det bästa som finns!

15.00 - Tjohoo, ungarna kommer hem. Det är det bästa som finns!

16.00 - Tjohoo, leka med en boll. Det är det bästa som finns!

17.00 - Tjohoo, matte och husse kommer hem. Det är det bästa som finns!

18.00 - Tjohoo, hundmat. Det är det bästa som finns!

20.00 - Tjohoo, bli kliad på magen i soffan. Det är det bästa som finns!

22.00 - Tjohoo, sova i mattes och husses säng. Det är det bästa som finns!

KATTENS DAGBOK

783:e dagen i fångenskap...

Mina kidnappare fortsätter att tortera mig med bisarra dinglande saker. De frossar i färskt kött medan jag tvingas leva på torrfoder och slemmig burkmat. Det enda som håller mig igång är hoppet att jag en dag ska lyckas rymma, och den milda tillfredsställelse jag får av att klösa på möblerna. Imorgon ska jag eventuellt äta ännu en krukväxt.

Idag misslyckades jag än en gång med att döda mina kidnappare genom att försöka fälla dem med min kropp. Jag borde kanske försöka vid toppen av trapporna.

I ett försök att sätta mina förtryckare ur balans, framtvingade jag en hårboll i deras favoritfåtölj. Kom ihåg: lägg en på deras säng.

Fångade en mus som jag bet huvudet av. Lade den huvudlösa kroppen vid dörren som ett tecken till mina kidnappare om vad jag är kapabel till, så att de ska gå runt i ständig skräck. Bemötandet jag fick var en massa klappar, kramar och gullande om vilken duktig kissemiss jag är. Saker och ting går inte som planerat.

På kvällen dök deras kumpaner upp för någon sorts sammankomst. Jag blev placerad i isolering under mötet, men jag kunde känna doften av deras mat och höra brottstycken från deras kriminella planer. Tydligen var jag inlåst på grund av min kraftfulla förmåga att framkalla något de refererade till som 'allergi'. Jag måste komma underfund med vad detta är så att jag kan använda det till min fördel.

De andra internerna smörar för våra fångvaktare och jag vågar inte anförtro mig till någon av dem inför risken att någon tjallar. Hunden släpps regelbundet ur sina bojor men återvänder frivilligt. Han är uppenbarligen efterbliven.

Fågeln däremot ger intryck av att vara en informatör. Han pratar med våra kidnappare regelbundet, och jag är övertygad om att han rapporterar vartenda steg jag tar. Tack vare sin placering i metallrummet är han för tillfället i säkerhet.

Men jag kan vänta.

Det är bara en tidsfråga innan mina planer slår i verket...

Dagen innebar en tripp till Narvik med älsklingen som hade lite ärenden där. Jag är glad bara för att få sitta i bilen. Naturen är så vacker längs vägen mellan Kiruna - Narvik. Varje gång blir jag lika lugn av att åka den sträckan, trots alla backar och kurvor. Och varje gång blir jag lika förundrad över de små stugorna på norska sidan. Hur fan kommer de till husen? Logiken säger att det måste finnas stigar någonstans. Men varför ser jag inga? Och de som ligger en bra bit från vägen, hur jobbigt måste det inte vara att kånka alla matvaror och sånt man behöver? Enda svaret skulle vara att de bara används på vintern (när man kan åka skidor med kälke efter sig). Men det är ju jättetråkigt att inte använda stugorna på sommaren. Naturen är ju minst lika vacker då.

Nåja... det var en mysig resa. Tyvärr glömde jag kameran. Typiskt.

Hur kan man vara pro-ana? Det är ungdomar som vill utveckla anorexia och ser det som en livsstil för att bli smal istället för den psykiska sjukdom det faktiskt är! Hur kan man sträva efter att utveckla en sådan förödande sjukdom? Fast egentligen så har väl de här tjejerna (och killarna) redan utvecklat anorexia. Att ständigt sträva efter att bli smal och inte se själv hur smal man är, det är ju solklara tecken på anorexia. Pro-ana rörelsen (för det är en rätt stor grupp människor som ansluter sig till tankegången) är nog mest ett sätt att rättfärdiga sin sjukdom och därmed inte behöva ta tag i den.

Det mest tragiska är att ätstörningar, precis som andra självskadebeteenden, är smittsamt. Om en människa (ofta ung kvinna) som mår dåligt hör om någon annan som löst sitt problem genom att skära sig eller spy upp mat så blir det lätt så att också hon (eller han) provar. Och precis som knark så behövs det bara en gång för att man ska fastna i en nedåtgående spiral.

Själv har jag armarna fulla med ärr och hoppas verkligen att jag någon gång ska kunna berätta om varför jag skar mig för mina barn utan att de själv går och gör det. Trots att jag inte ens har tänkt skaffa barn de närmaste åren så oroar jag mig redan för det. Det skulle krossa mitt hjärta att se rakbladsskador på mina barns armar. Och veta att det är mitt fel.

Om en vecka åker jag till stugan och är hästvakt. Därifrån är det inte så långt till Luleå så det kan mycket väl bli en shoppingdag, eller vad man nu ska kalla det när man åker in till stan och hoppas på att ha råd med något. Hur som helst - i Luleå har Lush en butik. Har ni inte hört talas om dem så har ni missat något.

Klicka på loggan för att komma till deras webbshop.



Lush gör allehanda cremer, tvålar och sånt. Mycket är helt veganska produkter och allt är totalt fritt från djurtester. Dessutom väldigt bra saker. Har en liten samling av tvålar från dem som får hela toaletten att lukta hur gott som helst.

Här är ett par av mina favoriter:


Pied de Pepper - en helt underbart doftande créme för fötterna. Passar särskilt bra på vintrarna eftersom den värmer lite också. Väldigt fet.
Soak n Float - schampookaka för irriterade hårbottnar. Har funkat rätt bra på min galet torra hårbotten. Luktar tjära, vilket kanske inte är allas favoritlukt. Men jag tycker om den. Lushs schampookakor är dessutom helt perfekta att ta med sig på långresor. De räcker en evighet och tar inte mycket plats.

Sedan hittade jag något jag inte provat men som låter gott som f-n.
 
Läppbalsam med smak av choklad. mmmm...

Kan inte riktigt släppa det där med karma. Eftersom älsklingen är sikh och tror på hela det där reinkarnation - karma grejen blir jag så irriterad när min fattningsförmåga inte räcker till.

Karma innebär ju att vi får tillbaka det vi sänder ut i världen. Så längt är jag med. Men varför ska jag lida för saker jag gjorde i mitt förra liv? Jag har ju ingen kontroll över det idag. Varför vill gud straffa mig för något jag inte kan göra något åt idag? Jag har ingen chans att förbättra mig. Var jag en dålig människa i mitt förra liv så kommer mitt nuvarande liv bli dåligt. Och visst, det finns en tanketradition som säger att människor som lider av dålig karma från förra livet har lättare att skapa god karma i detta liv (och därmed ligga på plus till nästa liv). Men jag vill vara lycklig idag!

Visst, jag tror inte på den sortens karma som beror på vad jag gjort i mitt förra liv. Jag tror att karma fungerar omedelbart. Det jag skickar ut får jag tillbaka, nu. Och det är grundat i logik också. Om jag är glad och trevlig mot människor kommer de med största sannolikhet vara trevliga tillbaka. Men det fungerar också på så sätt att jag kan skicka ut önskningar i universum och de kommer att bönhöras. Om jag tror att jag kommer få en Lambourgini så får jag det också, förr eller senare.

Men oavsett vad jag tror - älsklingen tror på den konstiga versionen av karma. Och det påverkar mig. Det är viktigt vad han tror om mig och mitt förhållande till världsalltet. Jag vill åtminstone förstå vad det är han tror på... suck...

Jag vet att jag inte riktigt greppat karma-begreppet. Kan du ge mig en lättfattad och hyfsat kort förklaring så gör det gärna!