Marknad i Gällivare
Det har varit en skön helg i Gällivare. Älsklingen står på marknaden och har sålt som bara den. Det betyder en gladare älskling och glad älskling betyder med gos till mig. Även om det kunde varit lite mindre kunder så han hade haft mer tid. Cirkelresonemang, jag vet. :)
Vädret har i alla fall varit bra och man har kunnat känna sig fin i indiska kläder. Det är inte ofta det är varmt nog att ha de på sig. Och folk har inte stirrat så jävla mycket. Kanske för att vi var två som matchade. Eller så har jag fått för mig att de som kollar tittar på alla hundarna som följer oss. Igår var bara Kia & Eitre med, idag var hela flocken där. Det var lite meckigare men de har uppfört sig bra. Inte skrämt några kunder och till och med hälsat snällt på en alkis. Ibland får man vara lite stolt.
Vädret har i alla fall varit bra och man har kunnat känna sig fin i indiska kläder. Det är inte ofta det är varmt nog att ha de på sig. Och folk har inte stirrat så jävla mycket. Kanske för att vi var två som matchade. Eller så har jag fått för mig att de som kollar tittar på alla hundarna som följer oss. Igår var bara Kia & Eitre med, idag var hela flocken där. Det var lite meckigare men de har uppfört sig bra. Inte skrämt några kunder och till och med hälsat snällt på en alkis. Ibland får man vara lite stolt.
Villkorslös kärlek?
En hund kan älska villkorslöst. Andra djur kan det säkert också. Kanske till och med barn. Men kan vuxna människor det?
Att älska villkorslöst är för mig den renaste formen av kärlek. Det är att älska någon oavsett vad personen gör. Otrohet till exempel borde då accepteras och förlåtas på ett ögonblick.
Kanske ingår det inte i människans självbevarelsedrift att älska på det sättet. Eller ska man bara hitta en människa som förtjänar sådan kärlek? Förtjänar någon människa sådan kärlek? Vet inte.
Jag tror att det finns två orsaker att inte sätta några som helst krav på någon man älskar.
1 - Om man inte sätter upp några krav kan människan aldrig göra en besviken. Man litar inte på andra människor helt enkelt.
2 - Man ser sig själv så ovärdig att man inte har rätt att kräva något av någon annan.
Den tredje orsaken skulle vara ren kärlek. Men som sagt vet jag inte ens om människan är förmögen att älska så.
Att älska villkorslöst är för mig den renaste formen av kärlek. Det är att älska någon oavsett vad personen gör. Otrohet till exempel borde då accepteras och förlåtas på ett ögonblick.
Kanske ingår det inte i människans självbevarelsedrift att älska på det sättet. Eller ska man bara hitta en människa som förtjänar sådan kärlek? Förtjänar någon människa sådan kärlek? Vet inte.
Jag tror att det finns två orsaker att inte sätta några som helst krav på någon man älskar.
1 - Om man inte sätter upp några krav kan människan aldrig göra en besviken. Man litar inte på andra människor helt enkelt.
2 - Man ser sig själv så ovärdig att man inte har rätt att kräva något av någon annan.
Den tredje orsaken skulle vara ren kärlek. Men som sagt vet jag inte ens om människan är förmögen att älska så.
Chihuahua-ryggsäck
Vad sjutton ska den där hunden bära? två frolic kanske?
Noname 10 år
Igår fyllde Noname 10 år. Som present fick hon lite korv. Det är inte svårt att hitta en bra födelsedagspresent til hundar iallafall. Men gamlingen uppför sig då inte som sin ålder. Hon har alldeles för mycket energi. När Flisan var vid hennes ålder var hon ju halvdöd. Men nej, mina hundar ska vara valpar hela livet. Ibland undrar man vad man har gjort för att förtjäna så attans pigga hundar. suck...
Valpfrossa
För några dagar sedan satt jag och M och tittade på valpar på internet. Det blev väldigt mycket ååååååh och meeeeen va söt. Tyvärr så måste jag nog vänta tills tanterna trillar av pinn, vilket förhoppningsvis tar många år till. Och att ta in en valp i flocken när Kia är som hon är mot småhundar är nog ingen bra idé. Hur som helst. Jag tänkte att bloggen behövde lite bilder.
Lancashire Heeler - minsta vallhunden i världen. Och sötaste också, åtminstone enligt mig.
Lancashire Heeler - minsta vallhunden i världen. Och sötaste också, åtminstone enligt mig.
Kärleksmetafor
Diane Von Furstenburg sa något idag (på TV) som fastnade i mitt huvud.
- Avstånd är för kärlek vad vind är för eld. Är elden liten så blåses den ut men är elden stark gör vind den bara starkare.
Om avstånd är något slags test för om kärleken är livskraftig eller inte vet jag inte. Det har jag så svårt att tro. Nu kan man ju definitivt säga att jag har distansförhållande även om det kanske inte är den vanliga sorten. När sötnosen är borta så är han borta, men han är inte hemma fast han är hemma.
Kanske är det så här det hänger ihop. Anta att Diane har rätt. Anta att avstånd kan verka för starkare förhållanden. Men kanske vindens styrka har betydelse för hur elden reagerar. En liten vindpuff kanske hjälper elden. Men en storm kanske stjälper mer än den hjälper.
Jag vet att kärlek kan kvävas av för lite avstånd, och kanske blåsas ut av för mycket avstånd. Det återstår att se. Ring och kolla med mig i september.
- Avstånd är för kärlek vad vind är för eld. Är elden liten så blåses den ut men är elden stark gör vind den bara starkare.
Om avstånd är något slags test för om kärleken är livskraftig eller inte vet jag inte. Det har jag så svårt att tro. Nu kan man ju definitivt säga att jag har distansförhållande även om det kanske inte är den vanliga sorten. När sötnosen är borta så är han borta, men han är inte hemma fast han är hemma.
Kanske är det så här det hänger ihop. Anta att Diane har rätt. Anta att avstånd kan verka för starkare förhållanden. Men kanske vindens styrka har betydelse för hur elden reagerar. En liten vindpuff kanske hjälper elden. Men en storm kanske stjälper mer än den hjälper.
Jag vet att kärlek kan kvävas av för lite avstånd, och kanske blåsas ut av för mycket avstånd. Det återstår att se. Ring och kolla med mig i september.
längtan längtan längtan
Helgen i Boden blev väl minst sagt tråkig. Har legat i sängen med ont hela tiden. Och därför blev ju pojkvän-dosen oväntat låg. Skulle varit trevligare att tillbringa dagarna ute på marknaden med honom. Inte för att jag tycker om marknader. Men jag tycker om honom. Nu fick jag istället bara lite gos på kvällarna innan han somnade. Och det är tidigt kan jag berätta. Eftersom dem stiger upp hur tidigt som helst för att laga mat och te och bröd och allt vad de nu äter på morgonen. Indier är tuggmaskiner.
Hur som helst fick jag inte nog med närhet så hela den här veckan kommer att bli tortyr tills han kommer hem till Kiruna igen i början på nästa vecka. Om man ska göra sånna där småbesök så ska man överdosera pojkvän så mycket att man är glad att åka ifrån varandra igen. Tyvärr är det riktigt svårt att göra det när man som jag har en pojkvän med allvarliga arbetsnarkoman-drag. Förhoppningsvis går det över till hösten när klädförsäljningen slutar. Men jag är inte helt övertygad.
Hur som helst fick jag inte nog med närhet så hela den här veckan kommer att bli tortyr tills han kommer hem till Kiruna igen i början på nästa vecka. Om man ska göra sånna där småbesök så ska man överdosera pojkvän så mycket att man är glad att åka ifrån varandra igen. Tyvärr är det riktigt svårt att göra det när man som jag har en pojkvän med allvarliga arbetsnarkoman-drag. Förhoppningsvis går det över till hösten när klädförsäljningen slutar. Men jag är inte helt övertygad.
Simpsons och kloklippning
Tror inte jag blivit så glad över något på TV någonsin som nu när sexan har börjat visa nya Simpsons-avsnitt. Fantastiskt säger jag bara. Man är ju rätt less på de gamla avsnitten som har snurrat i all evighet. Ungefär lika less som jag är på Vänner-avsnitten. Bra serie men har man sett varje avsnitt ungefär hundra gånger så kan man nog inte annat än att vara spyless.
På hundfronten har jag idag tränat Kia med lite kloklippning. Kände mig ovanligt lugn och med en större portion tålamod än jag brukar ha så då tog jag tillfället i akt. Hon var duktig, men håller fortfarande på å kämpar emot. Så jag får klia på magen och bröstet samtidigt som jag håller i hennes tassar och klipper en klo lite då och då. Håller jag mig lugn så går det rätt bra. Men blir jag irriterad så blir det slagsmål. Visserligen vinner jag ju alla slagsmål.
Imorgon ska Deci med på valpkursen och agera visningsobjekt när jag visar avslappningsmassage. Tänkte som så att hon är liten och bra att ha uppe på bordet så alla ser. Förhoppningsvis skäller hon inte ihjäl sig där inne och skrämmer slag på alla valparna.
På hundfronten har jag idag tränat Kia med lite kloklippning. Kände mig ovanligt lugn och med en större portion tålamod än jag brukar ha så då tog jag tillfället i akt. Hon var duktig, men håller fortfarande på å kämpar emot. Så jag får klia på magen och bröstet samtidigt som jag håller i hennes tassar och klipper en klo lite då och då. Håller jag mig lugn så går det rätt bra. Men blir jag irriterad så blir det slagsmål. Visserligen vinner jag ju alla slagsmål.
Imorgon ska Deci med på valpkursen och agera visningsobjekt när jag visar avslappningsmassage. Tänkte som så att hon är liten och bra att ha uppe på bordet så alla ser. Förhoppningsvis skäller hon inte ihjäl sig där inne och skrämmer slag på alla valparna.
Hundlegend
En gång för längesedan levde människor och djur i evighet. Men så småningom blev det mer och mer människor och djur och allt mindre plats för dem att sova och leka och allt mindre mat för dem att äta. Djuren och människorna började kivas och slåss och förde till sist ett sådant oväsen att Stora Himlen inte stod ut längre.
Stora Himlen samlade ihop alla varelser och sa att man funnit en lösning. Från och med nu skulle ingen, bortsett från gudinnor och gudar, få leva för evigt. Varje varelse skulle få ett förgängligt liv, vilket betydde att de vid livets slut skulle dö. Stora Himlen, som inte ville påta sig ansvaret för att utmäta livslängden, hade beslutat att ropa ut ett antal år som varje enskild varelse fick ta ställning till.
När Stora Himlen ropade ut tusen år, svarade vildgåsen: "Ja! Jag!" Och när Stora Himlen ropade ut hundra år, svarade vildankan: "Ja! Jag!" Och när stora himlen ropade ut sextio år, sa hunden: "Ja!" Men människan var så långsam och klumpig att hon fick nöja sig med bara tretton år.
I högsta grad missnöjd med att blicka fram emot ett så kort liv framförde människan sina klagomål inför Stora Himlen. Men Stora Himlen var inte intresserad av klagomål utan föreslog att människan skulle reda ut sina problem med de andra varelserna. Så människan bad och tiggde alla djur om att få byta sina tretton år mot deras livslängder. Ingen visade sig vara intresserad förrän människan frågade hunden som samtyckte, eftersom hundar alltid tyckt om människor. Och människan blev så tacksam att den lovade att för alltid ta hand om hunden. Det är därför hunden varje nyårsafton får en mänsklig måltid till minne av sitt offer.
Texten är hämtad från boken Döttrarnas rike av Yang Erche Namu och Christine Mathieu. Det är en legend som finns i mosofolkets tradition. Mosofolket lever i södra Kina, i den mest obefolkade delen. Det är en minoritetsstam där kvinnor aldrig gifter sig och blir beroende av män. Hur som helst blev jag fascinerad av den här historien för att hunden är vördad. I de flesta kulturer ser hunden som något negativt. Det här är den första legend jag hört som visar det positiva samspelet mellan människor och hundar.
Stora Himlen samlade ihop alla varelser och sa att man funnit en lösning. Från och med nu skulle ingen, bortsett från gudinnor och gudar, få leva för evigt. Varje varelse skulle få ett förgängligt liv, vilket betydde att de vid livets slut skulle dö. Stora Himlen, som inte ville påta sig ansvaret för att utmäta livslängden, hade beslutat att ropa ut ett antal år som varje enskild varelse fick ta ställning till.
När Stora Himlen ropade ut tusen år, svarade vildgåsen: "Ja! Jag!" Och när Stora Himlen ropade ut hundra år, svarade vildankan: "Ja! Jag!" Och när stora himlen ropade ut sextio år, sa hunden: "Ja!" Men människan var så långsam och klumpig att hon fick nöja sig med bara tretton år.
I högsta grad missnöjd med att blicka fram emot ett så kort liv framförde människan sina klagomål inför Stora Himlen. Men Stora Himlen var inte intresserad av klagomål utan föreslog att människan skulle reda ut sina problem med de andra varelserna. Så människan bad och tiggde alla djur om att få byta sina tretton år mot deras livslängder. Ingen visade sig vara intresserad förrän människan frågade hunden som samtyckte, eftersom hundar alltid tyckt om människor. Och människan blev så tacksam att den lovade att för alltid ta hand om hunden. Det är därför hunden varje nyårsafton får en mänsklig måltid till minne av sitt offer.
Texten är hämtad från boken Döttrarnas rike av Yang Erche Namu och Christine Mathieu. Det är en legend som finns i mosofolkets tradition. Mosofolket lever i södra Kina, i den mest obefolkade delen. Det är en minoritetsstam där kvinnor aldrig gifter sig och blir beroende av män. Hur som helst blev jag fascinerad av den här historien för att hunden är vördad. I de flesta kulturer ser hunden som något negativt. Det här är den första legend jag hört som visar det positiva samspelet mellan människor och hundar.
