LEVA i FLOCK

Nu måste jag bara gnälla lite på läkare. Fick en akuttid på vårdcentralen för min mage som INTE mår bra. Men som vanligt är läkare till väldigt liten hjälp. Efter att tryckt på två punkter i min mage bestämde hon sig för att det inte är nått fel på min mage, utan det är min ångest som gör att jag spänner musklerna och får problem. Vad som gör mig så förbannad är att jag inte ens får ordentliga undersökningar.

Visst kan det vara så att hon har rätt. Men hur kan man veta att det inte är något fel på min kropp om ingen jävel kollar upp det utan bara skyller på min ångest. I så många år, när jag började få ont i lederna, vägrade jag gå till psykvården för att jag trodde att det skulle betyda att det ingen skulle bry sig om varför jag hade ont i lederna. Men sedan jag råkade säga åt min dåvarande läkare att jag mådde dåligt och hon skrev in det i min journal så är det verkligen ingen som bryr sig. Allt kan skyllas på psyket och då behöver man inte göra något. Eller nått gör de ju... meningslösa saker. Idag har jag fått ångestdämpande mediciner mot magont och illamående. Kanske inte den första behandlingsmetod man tänker på. Om man inte är läkare.

Äntligen förstår jag Peos läkar-förakt. Han hade rätt. Han hade säkert förstått mig. Tyvärr får han aldrig höra mig säga att han hade rätt.

Varför blir man så irrationell när man är kär? Antingen ser man det värsta scenariot, självklart helt utan skäl när allt är bra. Eller så vägrar man se vad som är precis framför ögonen på en.

Som tur är lider jag inte av den mest utbredda vanföreställningen vid kärlek - tron på att man kan ändra den andra personen. För ingen kan ändra på någon annan. Förändring kräver en verkligt bestämd människa med en stark övertygelse. Och när det kommer till det värsta - otrohet. En gång otrogen alltid otrogen. Bra förhållanden kan starta på en massa konstiga sätt. Det är jag levande bevis på. Men om man börjar förhållandet genom otrohet från ena eller andra hållet så är det i stort sett dödsdömt.

Oavsett om man vill se det eller inte så finns det inte olika styrkor av kärlek. Det är något man känner eller inte. Din kille älskar inte dig mer än sitt ex som han behandlade som skit. Han kommer att bli likadan mot dig. Det är bara en fråga om tid.

Emo-Veronica presenterar  - (trumvirvel) - Sade No Ordinary Love

Det är konstigt. Ända sedan brorsan dog har jag gått här och bara väntat på att jorden plötsligt ska gå upp i rök. Visst har jag alltid vetat att jag kommer få begrava mina bröder, det är ju ändå viss åldersskillnad. Men nu kom det alldeles för tidigt. Fast det snart är ett år sedan jag fick det där hemska telefonsamtalet så känns det fortfarande overkligt. Hur i helvete fungerar det? Han är död och kommer inte tillbaka - jag vet det. Men på något sätt så känns det som om ifall han inte får finnas... vad ger då resten av världen berättigande att existera?

Ett lätt svar på mitt konstiga sätt att tänka är väl att då min bror dog så rasade min bild av hur världen fungerar. Men jag visste inte att det var Peo som höll min värld samman. Kanske är jag synsk. När som helst slutar jorden snurra. Om så orättvisa saker får hända så borde jorden inte tillåtas fortsätta snurra.

Om det var någon som undrade hur länge jag skulle stå ut i Kiruna den här gången så har jag svaret. Nu är jag officiellt trött på stan och mina tankar är redan på väg härifrån. Problemet den här gången är att jag inte har någon som helst plan på var jag vill bo eller vad jag skulle vilja göra på den platsen.

Plugga på universitet har jag gjort. Även om det är fantastiskt stimulerande och roligt ibland så orkar jag inte med det just nu. Dessutom har jag inte längre tid med att slösa bort studiestödsåren. Filosofi och genusvetenskap i all ära, men särskilt många jobb ger det inte. Journalistik kan ju ge jobb om man har tur. Det finns tyvärr en smygande känsla inom mig att det inte är ett yrke jag skulle vara lycklig med. Hur mycket jag än älskar att skriva så tror jag inte att jag är tillräckligt bra för att slå mig fram i en sån tuff bransch. Ibland suger livet, och ibland löser sig allt till det bästa. Man vet aldrig åt vilket håll det går innan saken är överspelad.

Så vad göra om man inte ska plugga? Kan man bara flytta till en helt ny stad utan någon som helst tanke på vad man sedan ska sysselsätta sig med? Vet inte. Har aldrig gjort det. Hade jag inte haft alla djuren skulle jag skrapat ihop lite pengar å åkt utomlands. Var som helst. Bara det är någorlunda varmt och billigt. Med hela livet i en resväska kanske jag kunde längta hem istället för bort. Nej. Som sagt, jag blir nog i Kiruna ett tag till. Har jag tur fryser jag fast i en lyktstolpe. Då är det ju inte så mycket att tänka på.

Det kanske är dags att lägga upp planer för 2009. Men med tanke på hur mitt liv har gjort en total-omvändning under 2008 så vet jag inte om det är någon idé. Inget blir ju ändå som man tänker sig. Men det finns några saker jag åtminstone ska satsa på.

- Träna upp Kia för tävlingslydnad/agility så att det kan bli tävling i sommar. 
- Skaffa lägenhet, jobb och allmän stabilitet i livet.
- Börja träna så att jag får lite muskler i rygg och nacke.

Det är inga nyårslöften. Det är bara en kom-ihåg-lista för vad jag vill ska hända. Med lite tur blir 2009 ett bra år. Och om det inte blir det så fortsätter jorden att snurra ändå.

VÄNSKAP.
Har du träffat nya vänner? Jo, men ingen som stannat särskilt länge.
Har du många killkompisar? Inte så många som inte vill ligga med mig. haha
Har du förlorat en vän? Riktiga vänner kan man inte förlora.
Har du fått tillbaka kontaktet med en gammal vän? Faktiskt alldeles nyligen. Alltid kul.

Borderline. Så jävla smart. Så jävla jag.