LEVA i FLOCK

Det är inte många stressiga dagar man har när man är arbetslös. Men ibland sker det. Hela dagen har det varit full fart. En massa ärenden att göra och alldeles för lite tid. Men nu är det bara vila som gäller. Jag vet att man inte ska gnälla när man har ett så jävla slött liv som jag har. Men jag gnäller ändå. Lite personlighet får man väl ha...

Det är alltid sorgligt när unga människor lämnar oss. Och det blir inte bättre av att jag hela tiden upptäcker familjemedlemmar som jag borde känt bättre. Varför måste människor dö innan man lär sig att uppskatta de man ännu har kvar i livet? Och vad är mest tragiskt? Att jag antagligen inte kommer att lära mig något av allt som sker.

Jag kan inte påstå att jag kände honom. Mitt liv kommer inte att bli fattigare nu när han är borta. Men jag kan lova att mina tankar kommer att vara med honom och hans familj under lång tid. Sanningen är den att man inte behöver veta allt om familjen för att uppleva sorgen. Har jag lärt mig något under det senaste året så är det att familj alltid är familj. Oavsett vad de gör eller säger finns där alltid blodsband. Även om man inte har något gemensamt så är man för alltid förbundna med varandra.

Sorgen kan förlama, men den kan inte döda. Det finns ett fantastiskt citat ur Ronja Rövardotter som inte kan återskapas. Men leta gärna upp det. Mattis reaktion när SkallePer har dött är obetalbar. Den är både sann och stark. Jag kan känna smärtan. "Han fattas mig!"

Ta hand om varandra. Blessed be.

Den enda hunden som är någorlunda normal i den här flocken är Noname. Igår kväll kom Kia in i TV-rummet och luktade skit ur munnen. När jag sen gick ner på toaletten såg jag småspår av en bajshög. Hon har alltså käkat upp en hel hög av sin egen skit. Det måste vara det äckligaste en hund kan göra. Deci har börjat mumsa på all skit hon kan hitta ute... Frågan är bara varför?

Från knäppa hundar till en god nyhet. Äntligen får jag iväg Alma från stugan och kan åka hem till Kiruna. På lördag sker det! Sen blir det full fart till Umeå på måndag för att rensa ut lägenheten. Men sen ska väl allt det här flackandet vara färdigt. Då är det bara att koncentrera sig på instruktörsutbildningen och fortsätta att leta lägenhet. Å så fortsätta med Kias träning såklart. Även om man vet att allt ordnar sig så är det en lättnad när allt väl faller på plats.

Vissa dagar är fortfarande svåra. Jag har svårt att släppa det faktum att jag inte kommer få träffa varken farmor eller brorsan. Trots att det har gått flera år sedan farmor dog går det inte en dag utan att jag saknar henne. Vad gäller brorsan så är såren vidöppna fortfarande. Kanske försvinner aldrig saknaden. Det är svårt att komma ihåg alla fina stunder utan att inse att det är omöjligt att skapa nya minnen.

För att muntra upp mig själv googlade jag valpar. Då hittade jag en ur gullig bild på en pytteliten valp. Eller så har människan som håller i den världens största händer...

För ett år sedan var jag ny på journalistutbildningen vid Umeå Universitet. Då hade jag helt andra framtidstsikter än jag har nu. Idag är det bara arbete med hundar som jag strävar efter. Skulle helst vilja starta ett hunddagis, men planerna för det är så overkliga ännu. Att hitta en passande lokal är ett stort steg som jag inte är klar för än på långa vägar. Hur man sen ska få det att funka vill jag inte tänka på. Den andra ambitionen jag har är att bli instruktör för hundkurser. Först såg jag ingen annan utväg än att betala för utbildningen. Tänk vilken fantastisk tur jag har att Kiruna Brukshundsklubb ska starta en kurs. Ibland får man lite flyt. Nu gäller det bara att klämma sig in som deltagare. Det lät positivt, men jag måste snacka med hon som håller i kursen också. Det blir en uppdatering senare när jag har fått tag på henne.

För varje steg framåt jag tar blir det bara tydligare och tydligare att beslutet att flytta tillbaka till Kiruna är helt rätt. Om inte annat så för naturens skull.



Utsikten från min förra lägenhet på 6:e våningen på Gruvvägen. Inte alla som vaknar till det här varje morgon.

Nu börjar jag bli less på att bo här ute i bushen. Det är bara kallt och regnigt hela tiden. Inatt var det storm och jag trodde att takplattorna skulle lossna. Men de var kvar i morse så som vanligt lät det värre än det var. Hästarna var lika glada som vanligt att få gå ut i hagen. Men dem står utan täcke, så nu ber jag till den där grå tråkiga himlen att den inte ska börja avge en massa vattendroppar. Då måste jag bli ännu surare än jag redan är. För det enda som är värre än pissigt väder är att behöva gå ut i pissigt väder, och möjligtvis leriga små taxtassar i sängen till följd av pissigt väder.