LEVA i FLOCK

Lilla Doris har bott här några dagar nu. Tog ut henne, Deci, Noname och Kia på en liten promenad i Varggropen på vägen hem från stallet. Det började med att Doris och Kia rymde från bilen. Men det var snabbt åtgärdat tack vare godispåsen i fickan. Först hade jag alla kopplade. Men det var ett mindre kaos så ganska snabbt fick Doris och Noname vara lösa. Valpen Doris tycker inte alls om kopplet och beter mig mer som en bockande häst än en fyra månaders husky.

Promenaden påminde mig iallafall om hur mysiga valpar är i den där åldern. Allt är så enkelt när man inte behöver oroa sig för att de ska springa bort. Å så har de ju så snygg spring-stil. Det är ett under att de ens tar sig framåt, fötterna verkar ju mest kastas lite hit och dit.

Vill bara slå en del folk på näsan - de som säger att taxar inte går att lära saker. Det tog 5 minuter och 4 frolic att lära Deci snurra runt. :P Föresten kan hon mest kommandon av mina vovvar; sitt, ligg, stå på bakbenen, sitta på rumpan med tassarna i luften, rulla runt, hoppa över (saker), ligga på sidan, och nu snurra runt också. Taxar är både lättlärda och villiga att arbeta. Konstigt nog har jag aldrig kunnat lära henne att skälla på kommando. Kanske skäller hon sig less i det vardagliga livet.
Kia har föresten lärt sig stå-kommando, nu ska jag börja med att gå fot och så fort jag köper en apport så startar jag med det också. Om agility-utrustningen fortfarande är uppställda i Kiruna så ska jag dit så fort jag kommer hem. För det tror jag verkligen hon skulle tycka om.

SNART ÄR JAG I KIRUNA IGEN!! Men bara för en natt, sen är tillbaka till bushen. Trodde inte man kunde bli såhär exalterad av lilla Kiruna. Fast jämfört med Edet är det ju en metropol. Det finns alltid någon som har det jävligare.

Hur busar en hyperaktiv Kia och en surpuppa-Deci? Jo, taxen ligger under soffan och biter på storvovven, som försöker bita tillbaka. Överallt i hela världen är det Kia som har övertaget eftersom hon är större, men under soffan regerar Deci. Kia har försökt sig på att krypa in efter Deci. Jag kan väl säga som så att det inte har varit en särskilt god idé. I förmiddags var jag tvungen att lyfta lite på soffan och dra ut henne.

Det märks att hundarna börjar bilda flock nu. De tittar extra runt omkring när någon är borta. Tillit finns inte där än, men det kommer väl. Kia skulle ju kunna vara mer förtroendeingivande - istället för att vara en outhärdlig busunge emellanåt.

Idag har det blivit flera små träningsstunder med Kia. Än håller jag bara på med sitt, ligg och stå. Sitt och ligg kan hon ju redan, och stå är på gång. Men hela tiden känns det som om hon bara gissar sig fram. Jag har inte fått se lampan tändas i hennes hjärna än. Antagligen beror det på att hennes koncentrationsförmåga är ungefär lika med noll. Så fort man inte ger henne godis varje gång splittras hennes uppmärksamhet. Det är bara att fortsätta vara positiv och lugn, och hoppas att hon blir bättre med tiden. Bakbenstafsandet går iallafall fantastiskt. Nu kan jag göra nästan vad jag vill med hennes ben utan att hon protesterar. Började träningen med att hålla på i munnen på henne och det var inte populärt. Men det ger sig säkert också tillslut.

Just nu leker Noname med Kia. Det är första gången jag har sett Kia ligga på rygg medan hon busar. Kia är dominant och leker på det sättet också. Men Noname tål inte sånt så jag tror det är bra att de två busar. Då kanske hon lär sig när det är dags att sluta. Kia skulle säkert kunna hålla på i all evighet annars. Hon retar andra hundar tills de antingen börjar busa med henne eller blir förbannade och börjar jaga henne. Till och med Laika vill inte busa med henne längre.

Livet går alltså rätt bra ute på Edet. Trots regniga dagar och leriga tassavtryck över hela köksgolvet. Just ja, det ser ut som att det blir instruktörsutbildning genom SBK för mig. Ibland leker livet.

Har upptäckt att Kia har problem med att ligga på sidan medan man håller i hennes ben. Stretching var  helt uteslutet, och det kan ju vara bra att kunna stretcha sin hund. Så jag har börjat träna på saken. Har lagt henne ner på sidan och gett henne avslappningsmassage medan jag försiktigt håller i och drar hennes ben lite hit och dit. Små små steg i taget för att hon ska vara lugn hela tiden. I början tyckte hon det var väldigt obehagligt. Massagen var såklart mysig, men så fort jag övergick till att röra hennes ben blev hon stel och försökte dra åt sig benen. Efter några gånger har hon blivit mycket bättre. Men bara när det gäller frambenen, de kan man tillochmed stretcha lite försiktigt. Bakbenen tycker hon fortfarande inte om att man rör i.

På kvällarna brukar hon pipandes bita sig själv i hasen. Då tänker man ju direkt att hon kanske har ont där, men jag tror inte det. Säger man åt henne så slutar hon direkt och under dagarna gör hon det inte alls. Personligen tror jag att hon har uppdämd energi som hon är van att frigöra på det sättet. Helt enkelt en liten ångest-ovana.

Nu ska jag iallafall hindra henne att göra sådär på kvällarna, och jobba mer på bakbenstafsande. Fortsätter hon vara sådär rädd om sina bakben tar jag nog en röntgenplåt på henne. Eftersom jag vill dra med henne i vinter så riskerar jag ju att förstöra henne helt om hon inte är frisk. Ny hund innebär bara mer oro - och en hel del träning...

För några veckor sedan hämtade jag det nyaste tillskottet till flocken, Kia. Hon är en bordercollie/husky-blandning och precis som man kan tro är hon både smart och snabb. Den familj hon har bott med det första året av sitt liv tyckte att hon behövde mer stimulering än de kunde ge henne. Eftersom jag har letat en hund att verkligen träna med så passade det ju perfekt. När min tax var ung tränade vi agility, hon var riktigt duktig (jag kan lova att du aldrig sett en tax röra sig så fort runt en hinderbana) men tillslut blev hennes jaktinstinkt för mycket att arbeta med. Så det blev aldrig den där tävlingen jag hade hoppats på.

Med min andra hund, huskyn Noname, hade jag nog inte ens någon förhoppning. Som förtidspensionerad draghund ville jag inte ge hennes kropp för mycket påfrestningar. Fast det är mest en undanflykt, hon var helt enkelt inte modig eller smart nog för träning. Hon har nog varit gladare utan de kraven ändå.

Nu har jag kanske äntligen en hund att verkligen satsa på. Kia är snabb och uppmärksam och hon verkar ha den där modiga nyfikenheten som en agilityhund behöver. Då gäller det väl bara för mig att jobba på och förhoppningsvis får jag den där tävlingssommaren som jag har velat ha så länge.

Men först ska vi ha en drag-vinter.